sofiaivarsson

Jag är ju såld på vuxenutbildning. Och idag har jag träffat en lärare som berättade att det var det hon var mest stolt över i vårt svenska utbildningssystem. Att vi tror på människors förmåga, att alla förtjänar flera chanser i livet. Det skulle jag kunna skriva mycket om, men grejen idag var ett väldigt spännande och givande studiebesök i en svenska som andraspråksklass. En grupp med vuxna invandrare i olika åldrar, från många olika länder och med många olika erfarenheter i ryggsäcken. Vissa är akademiker, andra har aldrig gått i skolan innan de kom till Sverige! Jag och mina gruppkamrater blev placerade i varsin diskussionsgrupp för att "representera" Sverige.. Dagens diskussionsämne var giftemål eller sambo. En tjej gick ut hårt från början och babblade på om hur hemskt det är med kvinnor som får barn innan de gifter sig och att giftemål är det rätta osv. Sen vände hon sig till mig och frågade hur jag levde. Hm.. Jag kunde ju inte ljuga. Så jag sa att jag hade barn, men inte var gift. Tystnad. Sen pinsamt fnitter när hon förstod att hon just snackat en massa skit om tjejer som mig. Jag var lite orolig för att det skulle skära sig, men trots våra väldigt olika åsikter kunde vi prata öppet och det var väldigt bra stämning hela tiden. Vi hade riktigt riktigt roligt! Jag försökte förstå varför man vill gifta sig och de försökte förstå hur man inte kan vilja gifta sig. En tjej blev riktigt upprörd och berättade att om (när) min pojkvän hittar en ny kvinna så får ju hon bilen och lägenheten och allt om jag inte är gift och har rätt till hälften! :) För henne handlade giftemål bara om ekonomisk trygghet och hon hängde inte alls med i diskussionen om man kan leva och älska samma person livet ut. En man sa att kvinnor som jag blir dödade i hans land. Inte alls hotfullt utan mer för att konstatera hur olika kulturer vi kommer ifrån. Lite chockade var nog en del av de över hur jag lever, och då undvek jag att berätta att jag har barn med en man som jag separerat från och nu är ihop med en annan som jag inte ens bor ihop med... Herre gud, jag kommer brinna i helvetet. :)

Jag har inte riktigt vant mig vid att vara så svensk som jag är i ett klassrum med andraspråksundervisning. Jag måste stå upp för allting som är svenskt och gärna berätta hur man gör och säger och är i Sverige. Det är ju inte särskilt ofta jag måste argumentera för mitt sätt att leva... Det är väldigt spännande att analysera sin egen kultur och genom elevernas ögon se på det utifrån.

Jag som nästan hade bestämt mig för att jag ska inrikta mig på de lägre åldrarna.. Alltså, vuxenutbildningen är ju bara så fantastisk! Jag måste bli klar med den här utbildningen snart, jag vill jobba nu!

När jag var liten tyckte jag min mamma va lite pinsam på skolavslutningar och lucia och sånt. För hon gråter alltid när barn sjunger! Och nu är jag likadan!

Det är himla fint att vara med 6-åringarna i förskoleklassen som är lyckliga över att de fått en skrivbok. Och 1-orna som lär sig läsa och upptäcker vad fantastiskt det är. De äldre barnen kan man ha intressanta diskussioner med osv.. Men 3-orna känns ändå roligast just nu! De är så härliga. Så motiverade och glada. Fortfarande barn, men kan sitta still och lyssna. Ännu inte så stora att de ska låtsas vara tonåringar. Ja, att vara 9 år var bra. 

Nu har den värsta hjärntvätten gått ur sen förra veckans galna föreläsning. Och jag kommer såklart att fortsätta sortera mina sopor! Så idag började jag min andra praktikperiod. Två veckor på samma skola som förra gången. Jag hade lite svårt att sova i natt. Först rotade jag igenom hela garderoben efter några kläder som kändes läraraktiga (det funkar inte med kläder från HMs barnavdelning, känns inte som om jag är en lärare om jag har samma kläder som elverna.) Sen läste jag igenom mål och syfte med praktiken och blev nervös och började fundera på om jag verkligen vill bli lärare... Jaja, när jag väl var i klassrummet imorse var alla de tankarna borta. Då kändes allting bra. Det är precis vad jag vill göra. Barnen är så fina och det ger så mycket att få jobba med de. När jag hämtade Ivar idag och förklarade att vilse inte är en plats man går till lät jag som en lärare.. Imorgon ska jag ha matte! Och det känns roligt! 

Jag älskar när ny kunskap får mig att omvärdera och se saker ur nya perspektiv. Men idag har jag fått en alldeles för stor dos av det! Det var en sån där morgon när jag åkte till skolan och funderade på varför jag egentligen fick för mig att bli lärare. Var tillbaka på pedagogen och där hälsade gamla seminarieledaren välkommen tillbaka. Och det kändes väldigt skönt att vara tillbaka där efter kursen om kunskap där vi fått känna på några andra institutioner som inte har lärarfokuset (helt naturligt)... Vi fick vara med om "kaosövning" på dagens seminarie. Det gick ut på att lärarna lämnade klassrummet i 10 minuter och 29 lärarstudenter skulle fixa så att 4 basgrupper skulle bli 6. Och vi skulle vara nöjda med grupperna.. Det fixade vi väldigt smidigt. Ibland är det så tydligt att det är lärare vi ska bli. En del är redan så mycket lärare liksom. Det är fint att se. Eftermiddagen var det desto mer kaos! I alla fall i mitt huvud. Vi hade en tre timmar lång föreläsning om miljömyter. Och fick veta att det är omiljövänligt att sopsortera typ. Det var så jobbigt att höra att jag både ville gå ut därifrån och sitta kvar och lyssna samtidigt. Föreläsaren inledde det hela med att säga att vi skulle njuta av våra tankar innan han satte igång, för de skulle vara helt annorlunda när han var klar. Och det var de verkligen. Min världsbild har ändrats. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här nya kunskapen jag fått. Om det nu är sant... Usch, va jobbigt om det är sant. Usch, va jobbigt... Jobbigt att höra att jag blivit hjärntvättad sen dagis att tro att det gör nån nytta. Jag vill fortsätta sortera mina sopor och känna att jag gör något bra. Eller, jag vill sluta producera sopor! Tänk att en person kan vända upp och ner på mina tankar och få mig att ifrågasätta så mycket. Det tar ju emot i hela kroppen när jag tänker på att bara slänga alla sopor. Om det nu är så att det inte är mer miljövänligt att återvinna sina sopor än att bränna allt, hur kommer det sig att det sitter så djupt rotat i mig? Kan det verkligen vara en myt som så många gått på? Jag behöver en sopexpert att prata med... 

Ivar upptäckte typ i söndags att det här med veckodagarna är ju spännande. Nu lyssnar vi på och sjunger veckovisan varje dag! Frågorna bara bubblar.. Vad är det för dag idag? Vilken dag kommer sen? Vad var det för dag igår? Vad kommer efter söndag?? Förut fanns nuet, det som var innan och det som kommer. Nu vill han lära sig hur den här uppdelningen av tiden funkar. Och det är ju precis det här jag läser om just nu. Hur barn lär sig. Det är fantastiskt fint att jag har någon som ger mig levande exempel på det jag läser! Jag testar det jag läser på Ivar också. Väldigt praktiskt. Ikväll ska jag nog kolla hur variationsteorin funkar när det gäller veckodagarna.. :)

Den här veckan har varit lite tung, men det är fortfarande väldigt roligt att plugga.
Roligaste under föreläsningarna hittills:

1. Höra intervjun med 7-åringen som läser med hela kroppen! Hur han liksom formar ett o med knäna och hur magen berättar hur b ska uttalas och ibland ramlar ordet ner i fötterna och då måste man tvinga upp de till huvet på nåt vis innan man kan läsa det... (Budskap: Det är inte så konstigt att vissa barn inte kan sitta still och vara tysta när de ska läsa! Man måste se det från den lärandes perspektiv.)
2. Läsa brevet en högstadietjej skrev till tanten som har hand om lärarstudenter på praktik som tips till de blivande lärarna. Det handlade om allt från att man inte kan ha både handväska och ryggsäck till att man måste våga ha tajta byxor eller också köra den mer slappa stilen, någor mellanting funkar inte. Lärarstudenter klär sig väldigt omodernt enligt tjejen. (Budskap: Vi kommer att bli granskade av eleverna!)
3. Titta på magister Flykts mattelektion när barnens fantasi gör det svårt för honom att få dem att räkna. Han planerar så bra och ändå blir det så rörigt. Till slut undrar han om han är en dålig lärare.. (Budskap: Det är inte så lätt det här med att planera och man måste planera om många gånger under dagen och anpassa undervisningen efterhand.)

Väckarklockan var ställd på 5.30 imorse. Kl 6 fick jag upp Ivar. Han ville inte ha nån frukost och låg på golvet och grät medans jag klädde på honom. Framme hos dagmamma 7.15. Ivar bara skrattade, ett sånt där skratt som när som helst kan slå över i gråt.
15.58 hämtade jag. Då hade han nästan somnat vid matbordet.. Ivar sov i vagnen hela vägen hem. Somnade igen hemma, på min mapp från lärarnas riksförbund. Strax efter 19 somnade jag i soffan när vi skulle läsa saga.
Den som sa att det skulle vara lättare att plugga på högskolenivå än på komvux har än så länge fel. Långa dagar, tidiga mornar, mycket att läsa, dramaövningar, praktik, luddiga uppgifter....
Dagmamma till mig imorse: Du måste verkligen vara motiverad!
Ja, det är jag verkligen. Det känns så rätt och så roligt! Jag supertrött och rätt förvirrad, men så pepp.

Har precis kommit hem från ett biobesök med ett gäng från skolan. Jag är supertrött men jag har ingen lust att lägga mig. sommarlovet har börjat nu. Eller, skolavslutningen är på fredag. Men sen måndag kväll har jag varit ledig. Och det känns jätte konstigt. Jag har ju längtat efter ledighet ganska länge nu. Men det känns mest konstigt.. Och lite tråkigt faktiskt. Men det går nog över snart.. HIttills som ledig har jag: sovit middag när jag kände mig trött, börjat titta på tv igen (jag slutade nästan helt nån gång i april!), pratat länge i telefon, träffat människor. Så försöker jag sluta äta så sjukt mycket godis, nu när jag inte pluggar. Men det är svårt. Två dygn utan godis förra veckan är det längsta jag klarat...
Tänk, på fredag tar jag studenten. (För andra gången...) Det känns overkligt. Och något som känns helt sjukt overkligt är att jag fått MVG i allt jag gjort det här läsåret! Till och med i datorbyggarkursen! Det är jag lite extra stolt över. :) Nu försöker jag ta in det.. Så att jag kan känna mig jävligt nöjd på fredag. Hör av dig om du vill komma på studentfika!

Igår kväll hade jag min sista svenskalektion på komvux. Oj oj. Det var känslosamt och mysigt och sorgligt och ja.... Det är jobbigt att säga hejdå. Vi hade en supertrevlig kväll med mycket samtalande. Alla hade med sig sommarboktips och så satt vi där och pratade böcker och åt kakor. Det är så hemtrevligt liksom. Sån positiv stämning. Alltid. Jag kommer känna en saknad varje torsdagkväll ett bra tag framöver. Jag fick så mycket positiv feedback att det blev alldeles stopp. Sen på vägen hem förstod jag vad hon hade sagt, världens bästa svenskalärare, och då började jag gråta. Hon säger sånna saker.

Ja, ovanlig vecka. Det har hänt sånt där som aldrig händer annars.

Jag skrev klart sista stora skolarbetet natten till onsdag och sen har jag inte tittat åt skolgrejerna jag har kvar. Nu har min hjärna tagit sommarlov. Men samtidigt har jag känt mig helt rastlös och det har inte inte varit roligt att titta på tv och slappa. Vad har hänt med mig?

Det är sån där härlig avskedsstämning i skolan nu och alla gillar varann extra mycket. Telefonnummer byts och alla tar sig lite mer tid än vanligt att stanna och prata eller gå och fika.. Och många har berättat sin ålder den här veckan. Det är spännande. De jag hänger med i skolan är mellan 22-41 år. Sen finns det ännu äldre jag pratar med ibland.. Jag tänker på dem som i min ålder.. 41 är ju gammalt liksom! :)

Något som också är spännande är ju att alla är så olika (vilket jag ju jämt tjatar om) och jag började tänka efter vad mina skolkompisar har för bakgrund.. Allt från pizzabagare till modell! Och jag blir bara mer och mer övertygad om att jag valt rätt utbildning till hösten. Jag ska ha ett jobb med den bredden av människor. Det vore lycka!

Åkte buss med en kille från skolan häromdan. Typ en kvarts samtalande och så var jag tillbaka i mitt vanliga tänk. Det som känns som jag. För på sista tiden har jag börjat stressa upp mig över det här med utbildning och jobb och karriär. Jag har till och med tänkt att om jag går den utbildningen jag sökt kommer jag vara lastgammal (30 år!) när jag är färdigutbildad och då kommer de som är 25 och gått samma utbildning få jobben. Helt sjukt, jag vet. Men jag har stött på för många sånna människor nu i vår, som lever efter det där, och det har påverkat mig.. Iaf. Killen från skolan. Han har en sån sund och skön iställning till livet. Han har flytt från Irak och många av hans vänner (och kanske familj också) har dött. Han lever ensam och verkar inte göra annat än att plugga. Men han pluggar för sin skull. Inte för att han ska komma in på något speciellt. Eller för att han ska göra karriär och tjäna massa penger sen. Han gör det bara för att han vill det. För att han vill lära sig saker. Vårt språk och vår historia tex. Han är egentligen färdig på komvux nu, men han ska läsa ett år till för att kunna allting ännu bättre sen. För det är ju svårt att ta till sig allt när han kämpar så mycket med språket. En av hans kompisar som flytt samtidigt som honom kämpade för att jobba sig upp och bli någon i sitt nya land, sen blev han överkörd. Så hemskt. Men jag antar man ser på livet på ett annat sätt efter det.
Jag berättade för killen om min stress över att gå en lång utbildning och sen vara "gammal" när jag är färdig. "Du kanske inte lever så länge" fick jag till svar. Helt lugnt och allvarligt. Det är ju så sant. Det är skönt att bli påmind om det ibland faktiskt. Jag är så imponerad av hur han verkligen lever i nuet. Och det smittar av sig lite på mig.
Komvux är (färutom att det är högt studietempo och väldigt stressigt) en väldigt bra miljö att vara i. I alla fall för mig. Jag önskar jag fick plugga vidare, fast på samma skola. För det är så positiv stämning. Ålder har ingen betydelse. Det finns ju nästan 60-åriga tanter som ska skola om sig. För att de vill det. De skiter i att de är alldeles för gamla. De gör det för att de vill. Kanske har dem en dröm att förverkliga. Så de säger upp sig från Volvo eller var det nu är de har jobbat i 25 år och ska bli beteendevetare typ. Varenda en som går på min skola har ju sin grej. Han som knarkat, men nu är drogfri och ska utbilda sig till lärare. Hon som är alalfabet men nu som 45-åring ska lära sig både skriva och läsa. Hon som varit hemmafru i över 10 år men nu ska starta eget och läser företagsekonomi. Det är sån styrka i det. Ibland i klassrummet sitter jag bara och tittar på dem andra och försöker ta in det. Det är så himla fint! Alla är så fantastiska. Jag blir helt rörd när jag tänker på det. Alla som gått en krokig väg, men nu fått en andra chans i livet. Jag skulle vilja skriva om varenda en jag lärt känna... Sån visdom. Det är så många av dem som fattat vad de tycker är viktigt i livet och som lever efter det. Inte efter vad man ska göra, eller hur man ska se ut eller nåt.. Sen älskar jag alla töntar som hamnar på komvux. :) Jag kan gå till skolan i mysbyxor om jag känner för det. Ingen skulle bry sig. En tant kommer direkt från stallet till skolan ibland. Och om någon säger nåt om det rycker hon bara på axlarna och säger att hon älskar naturen.
Ja. Det är så himla himla fint.

Åh, va mycke bättre allting känns nu. Ivar grät imorse, men inte när jag skulle lämna honom och det är ju bra. Och jag har vunnit ett årskort på Liseberg! :)

Har precis klarat av en redovisning i historia. Som jag skjutit på för den kändes så svår. Det blev lite panikplugg.. Så på typ två dygn har jag läst in mig på renässansen konst och arkitektur och blivit "expert" på Venus födelse och Santa Maria del Fiore. Jag kände inte för att gå till redovisningen för jag har aldrig tittat på konst i hela mitt liv och kunde inget om arkitektur innan tisdag... Jag tog en alvedon och gick till skolan. (Jag har sovit ca 5 timmar per natt den här veckan och det börjar kännas i huvudet nu..) Men det gick bra. Mvg-bra till och med. Så idag ska jag känna mig duktig istället för att tänka på allt jag inte hinner och ha dåligt samvete. Nu ska jag äta, gå på svenskan och sen fixa inför nästa redovisning imorgon bitti.

Förresten.. En av killarna som redovisade samtidigt som mig idag hade valt Damen med slöjan (eller vad den nu heter) och då frågade min lärare om han var attraherad av henne eller om han tyckte hon va attraktiv. Är inte det en konstig fråga att ställa på en redovisning? Av en lärare! Killen tyckte nog det va lite pinsamt. Jag blev lite sur. Jag hatar när det blir så där grabbig stämning och som tjej kan man inte riktigt va med. Ingen tittade ju på mig eller undrade vad jag tyckte om tjejen. Och jag hade lust att svara på frågan, men då bytte dem samtalämne... Läraren hade ju kunnat fråga mig om jag tycker Venus är snygg ju, men det gjorde han såklart inte.

Kl. 17.00 idag har jag redovisning i svenska och historia. Har några timmar på mig att skriva ihop något om renässansen och duscha. Orkar inte riktigt börja än.. Jag är så jävla duktig. Tre muntliga redovisningar på en vecka. Jag har varit på båda datorlektionerna fast jag tycker excel är riktigt trist. Och jag har kollat lite på gamla högskoleprov inför lördag och tittat på lite utbildningar jag kan tänka mig till hösten.Jag och Ivar har varit sena varje morgon den här veckan. Det är hemskt när de tar en timme!

Så har jag kommit på att min skola är typ den bästa! Jag tycker verkligen om den. Om jag inte räknar folkhögskolorna jag gått på är det den bästa.. Nu vill jag inte sluta. Skolan anpassar sig liksom efter mig. Eleverna är så viktiga. Alla är viktiga. Bara en sån sak som att skolan har en gubbe som jobbar med att sitta och läsa tidningen och vänta på att sista elev går hem för kvällen. Bara för att jag och alla andra ska få en chans att plugga i lugn och ro på kvällarna och det inte ska spela någon roll om man har dator hemma eller inte. Alla sånna där små grejer som ska göra det lättare att plugga och ha jobb och familj.
Förutom alla bra lärare har vi en toppenbibliotikarie. Hon hjälper till och bollar idéer när jag ska skriva arbeten, förutom att hitta de där bästa böckerna.. Förra veckan sa jag till henne att jag ville skriva om något nytt på samhällskunskapet för jag börjar bli så trött på det vanliga med Afrika och det.. Så plockade hon fram "Vill ha mer" av Katarina Bjärvall som jag fick av Liza i present förut. Liza känner ju mig och vet att det är precis en sån bok som jag vill läsa. Och jag blir så imponerad att min skolbibliotikarie också känner mig, att hon vill lära känna alla elever för att kunna hjälpa till bättre. Hon kommer ihåg vad jag skrivit om tidigare och vad mina intressen är. Tidigare skolbibliotikarier i mitt liv har nog inte ens vetat vad jag heter...
Igår var jag hos min syo som också är helt fantastisk. Jag känner mig alltid så hoppfull och glad när jag varit hos henne. Hon är ärlig och realistisk men ändå uppmuntrande till mina drömmar. Igår hade jag tänkt prata om olika utbildningar, men vi pratade mest om det här med att välja den lätta vägen eller den lite mer krokiga och inte alltid så lätt men min egen väg. Jag håller nog på att bli gammal eller nåt för jag börjar känna att den lätta raka vägen är den jag vill gå.. Fast att det ju inte är jag. Jag brukar inte välja den lätta vägen. Och det är ju mycket mer spännande, men jag börjar känna mig bekväm. Jag kom iaf fram till att jag inte alls vill välja någon rak väg och typ gå lärarprogrammet och sen jobba som lärare resten av livet. Det är inte min väg. Så nu vet jag det iaf. Så pratade vi om att mitt slutbetyg är ett mål i sig. Jag glömmer det.. Oavsett vad jag gör sen eller vad jag blir har jag ju verkligen åstadkommit något nu.
Åh vad det är skönt att ha människor i skolan som verkligen vill hjälpa till. Det är ju deras jobb, men de gör mer än att leta fram böcker och utbildningar till mig. De är engagerade och intresserade av mig. Så skönt nu när jag känner mig lite så där vilsen..

Förresten har jag köpt världens snyggaste röda sjömansklänning! :)

Ok. NU! Renässansen.

Jag har hört att det är sportlov den här veckan.. Det var nåt som inte stämde när jag och Ivar gick till dagmamman måndag morgon. Det var helt folktomt. Helt dött utanför dagiset och utanför skolan och på konsum till och med. Och på biblioteket satt fem bibliotikarier och snackade och så jag som irrade runt efter Shakespeare (som jag gissade är det mest lättlästa och kortaste bland litteraturen innan 1800...) Kan hela Mölnlycke ha åkt till fjällen samtidigt? Det är ju sjukt. Någon enstaka pensionär kan man se på gatan om man har tur. Det bevisar ju att det mest bor barnfamiljer här...

Det är bara jag som inte har lov. Som vanligt: mina lärare har lov och ger oss stackars elever extra mycket och extra stora uppgifter eftersom vi inte har några lektioner den här veckan. Jag har inte mindre än 8 uppgifter/redovisningar till nästa vecka. Det är fan inte mänskligt! Jag rekommenderar inte komvux till någon som vill ha ett liv. Jag har tur eftersom inte Ivar har fattat att alla andra har sportlov den här veckan. De flesta av mina tanter i skolan har ju barn som går i skolan och som roas och motioneras den här veckan.

Jag började veckan riktigt bra när det gäller pluggandet. måndag tisdag och onsdag var jag helt inne i antiken. Och skrev massor. (Så nästan ett arbete av åtta är fixat...) Jag följer ju serien Rome med stort intresse och det har gjort att det känns riktigt intressant att läsa om antiken. Jag tycker annars inte det är så skoj med sånt som hänt så himla långt tillbaka... Nu ser jag scener ur Rome framför mig när jag läser och liksom bockar av sånt som stämmer i serien med det som verkligen hände. Det mesta stämmer. Men de har gjort kvinnorna mycket mer moderna och med mer makt. Annars skulle inte serien vara lika bra heller.

Det går rätt segt i skolan annars.. Har inte hittat den där motivationen än. Jag är riktigt trött på komvux och drömmer om utbildningar jag skulle kunna gå till hösten. Jag har långt ifrån bestämt mig.. Jag berättar sen när (om) jag kommer in på något!

Jag har varken kollat på tv eller bloggat eler uppdaterat bilddagboken på flera dagar! Det har varit svårt.. Men jag har ansträngt mig för att plugga på all ledig tid. Har inte haft så mycket ledig tid i helgen men jag känner mig lite mindre stressad ändå.. Jag tror jag kan 1900-tals författarna ganska bra. Och jag hinner plugga typ 6 timmar på tisdag innan provet så det borde gå bra. Och nu när jag väl kommit igång känns det riktigt roligt. Jag känner hur himla allmänbildad jag blir! Och det är faktiskt väldigt intressant med författare just. Ni vet, de tar livet av sig och har växt upp på barnhem och sånt där.. Spännande.
Fast när jag började läsa om Hemingway kände jag mig så irriterad! Så irriterad att jag inte ville kunna något om honom. Han verkar ju helt sjuk. Tror att alla män söker efter spänning och nära-döden-upplevelser.. Ju mer jag läste ju mindre irriterad blev jag och till slut kände jag mig facinerad istället. Och jag kommer ihåg nästan allt som står honom i min bok bara för att jag var så irriterad på det. Typ: när han var 19 år var han frivillig ambulansförare i nåt krig och körde runt precis där de skjöt. Han fick 227 (jo, jag minns faktiskt att det var just 227) granatsplitterbitar i benet. Jobbade sen som journalist och rapporterade från krig och revolutioner och stod i skottlinjen igen. Gillade djuphavsfiske och var jägare. Favoritdjur att jaga var lejon! Nästan alla hans böcker handlar om hur svårt det är att vara man (!) och om att män måste utmana döden för att övervinna sin rädsla för den. Alla i hans böcker som blir kära dör. Eller också dör den de blir kära i. En bok handlar om en kille som fått snoppen bortskjuten i nåt krig och som därför aldrig får uppleva det enda som kunnat ge honom glädje och mening i livet. Så deprimerande. Under andra världskriget satte han kulsprutor och sånt på sin båt och hjälpte amerikanska flottan att spåra tyska u-båtar. Och när Paris blev befriat från nazisterna var Hemingway där med en egen ihopsatt liten armé och befria ett hotell. Hans mest kända bok är Den gamle och havet. Den handlar om en gammal fiskare som fångar en skitstor svärdfisk efter att ha kämpat med den i ett dygn. Han binder fast den vid båten men på vägen in till land kommer det hajar och äter på den. Framme i hamn är det bara skelettet kvar och ingen annan än han får se hur fantastisk den där fisken var. Och det är symboliskt för hans eget liv och författarskap, ingen annan än han fick se det fantastiska. Så jävla deprimerande. Men han fick i alla fall nobellpriset för den. Så gillade han katter och skjöt sg själv i huvudet på 60-talet. Det sjuka är att det står inget om en svår barndom eller psykisk sjukdom om Hemingway som det gör om många andra författare. Så hur blev han så där? Jag måste läsa mer...

Min svenskalärare Christina, hon är fantastisk. Hon är nog en av de mest fantastiska jag nånsin träffat. Jag älskar henne.

Jag har aldrig tyckt om svenska för jag läser ganska långsamt och jag tycker det är rätt tråkigt att läsa om gamla författare och traggla stavning och allt sånt där. Men nu är svenskalektionerna de bästa på hela min skolvecka! Mest för att Christina är fantastisk. Men också för att jag har upptäckt att det är roligt att läsa romaner. Och det känns så bra att upptäcka det. Förra terminen upptäckte jag att historia är jätte skoj och intressant och nyttigt fast jag alltid tyckt det varit meningslöst innan. Jag överraskar mig själv positivt hela tiden och det känns ju hur bra som helst. Det är en aha-upplevelse det här med romaner. Nu fattar jag grejen! Vilken tur för mig att jag upptäckt det.

Jag har alltid haft så mycket annat att tänka när jag gått i skolan. Jag har nog aldrig lärt mig ordentligt förrän nu. I den där filmen jag såg om rasism pratade de om att det är så för de svarta i USA. De lägger nästan all sin energi på att hålla sin självkänsla och sitt självförtroende uppe när de får höra att de inte är lika mycket värda att de faktist inte presterar särskilt bra i skolan. Och det är ju inte konstigt, men då blir det ju ett bevis för de själva och resten av samhället att de är dumma och mindre värda.

Varje torsdag när jag kommer hem strax innan åtta på kvällen har jag en bra magkänsla och känner mig så glad. För hon är så fantastisk.

Förra veckan hade vi värsta jobbiga muntliga Strindbergredovisningen som alla var nervösa för. Men så hade Christina dukat upp med cider och choklad och kex och det kändes som om vi satt runt fikabordet och småpratade. Jag trodde inte det var möjligt att jag skulle kunna känna mig så avslappnad på en muntlig redovisning. Jag glömde till och med bort mina anteckningar och pratade fritt om det jag tänkte på.
Eftersom lektionen är precis i middagstiden har vi någon som bakar till varje vecka och så sitter vi och mumsar och pratar. Hur mysigt som helst.

Förra läsåret läste jag arbetssätt och lärande, etik och kommunikation med Christina och jag valde att läsa Svenska B på kvällstid bara för att få ha henne som lärare. Jag skulle nästan kunna tänka mig att läsa matte om hon var lärare i det! :)

Hon ser alltid alla. Hon lär sig allas namn första lektionen. Hon får alla att bli delaktiga. Hon är engagerad och bryr sig verkligen om alla sina elever. Ja, allt är så bra med henne och hennes lektioner. Jag lär mig jätte mycket hela tiden. Jag kommer kunna allt om svenska författare efter det här läsåret!

Hon ser alltid vad jag behöver. När jag behöver en spark i baken för att komma igång så får hon mig att bli motiverad. Och när jag har en svacka så peppar hon mig. Jag undrar hur mitt liv skulle ha varit om det inte fanns människor som hon som verkligen sett mig...

På skolavslutningen i våras hade hon och jag ett långt snack om livet och skolan och allt. Och så sa hon typ så här: "Jag vet att du inte tror på det när någon säger att du är bra och att du är duktig. Du tänker att de säger bara det för att de är familj eller för att vara snälla. Men nu säger jag det här som lärare och jag har beviset här i ditt betyg och i alla dina uppgifter. Jag vet att du är duktig och jag skulle inte säga det om jag inte menade det. Och nu ska du tänka på det under sommaren och komma tillbaka i höst och verkligen visa mig vad du kan. För jag vet att du har mycket att ge!" Positiv kritik brukar jag inte ha så lätt att ta till mig av, men på nåt sätt når hon fram till mig. Och på det sätt som hon ger negativ kritik tänker jag "jaha, det där kan jag bli bättre på om jag gör så här" istället för det gamla vanliga då jag istället suger åt mig det som ett bevis på att jag är dålig på nåt.

Men det bästa är nog att hon brukar prata om att hon är så nyfiken på vad det kommer bli av mig när jag blir stor och att jag bara måste höra av mig då och då och berätta om mina val i livet. Och när hon säger det låter det som om hon tror att jag kommer rädda världen och sånt. Det är så fint att jag vill gråta! Precis så vill jag att min mamma ska säga. Så vill jag att hon ska tänka om mig. Och nu har jag någon som tänker så. Och hon måste inte tänka så för att vi är släkt eller nåt, hon menar det verkligen. Och när hon säger det så känns det verkligen som om jag kan rädda världen, i alla fall i en liten stund, bara för att hon tror på mig.

Jag fick ta med mig Ivar till skolan idag. Jag gav faktist upp imorse när han bara trotsade och skrek och grät. Vi höll på med kläderna ett bra tag.. Till slut reste sig Ivar från sitt sprattlande på golvet och skrek "JAG VILL INTE! JAG VILL INTE! JAG. VILL. INTE. JAG VILL INTE DET!!!" Det finns ju dagar när jag känner för att skrika samma sak. Och då gör jag ju oftast det jag själv vill, det som känns bra. Så jag sa att han fick välja på att följa med till skolan eller gå till dagmamman. Han valde skolan såklart. Men det tog inte lång stund i skolan förrän han ångrat sig! Vi såg en film på 1,5 timme som Ivar verkade tycka var skittrist. Han smet ut ur klassrummet flera gånger.. Men nu vet hur det blir när han inte går till dagmamman. Då får han sitta still i ett klassrum med massa tanter och kolla på en tråkig film i en evighet! :)
Nu sover Ivar. Och jag känner mig skittrött. Först persen imorse (som var den värsta någonsin tror jag) och så försöka roa honom i skolan och försöka fatta vad de säger på filmen samtidigt.
Det jag såg av filmen var jätte intressant. En tant i USA gjorde en övning då hon delade upp människor efter ögonfärg. De som var blåögda blev illa behandlade i 2,5 timmar och de var helt nedtryckta och knäckta efter det. Fast att de visste att det var en övning och under så kort tid. Men när de gick därifrån visste de hur det kändes att vara svart och få leva med det under hela sitt liv. Det var verkligen hemskt att se. Det blir så tydligt när man vänder på det. Tanten hade gjort övningen med barn i skolan och alla vuxna hade blivit jätte arga och tyckt hon varit världens hemskaste som utsatte små vita barn för sån behandling. Och det  var ju just det hon ville att vi skulle tänka. Men tyvärr  hade de flesta inte kunnat tänka längre än så...
När jag var i Kenya för några år sen blev jag behandlad annorlunda för att jag hade en avvikande hudfärg. Hur jag blev behandlad är nog ingenting mot hur många svarta har det.. Men ändå. Jag tror det har gjort mig till en bättre människa. Den där magkänslan jag fick då, den känner jag ju när jag ser eller hör om någon som blir utsatt för rasism.