sofiaivarsson

Jag gjorde provet i IT-stöd (datorbyggarkursen) igår och kunde alla frågor utom en fast jag inte pluggat på alls. Och frågan jag inte kunde var vad porten på en videokamerasladd heter om man inte använder USB. Och det är jag helt övertygad om att jag leva ett gott liv utan att veta.. Så gick jag hem och kände mig väldigt nöjd. Så nöjd att jag på eget intiativ satte igång att plocka isär min egen dator! Jag har tänkt göra det ett tag nu, men det känns som ett sånt stort projekt.. Att bygga ihop två datorer till en bättre. I alla fall gjorde jag det och allt hamnade på rätt plats, till och med alla sladdar. Och den startade! Sen dog den... Fan. Min entusiasm dog. Fast det hade inget med mitt byggande att göra iaf. Fläkten var full med damm. Provade igen, men den ville inte leva. Då fick en viss datortekniker jag känner och hans datanördskompis kolla på den. (Precis vad jag inte ville..) De sa en massa konstiga ord och diskutera i typ en halvtimme och jag försökte hänga med. Sen tröttnade jag och gick och tittade på Desperate housewifes istället. Och va sur för att jag inte fixade datorn helt själv. Datorteknikerna smålog och påminde om att de hållt på att bygga datorer i typ 15 år så det var inget att bli sur över. Men det kändes inte så mycket bättre för det. Men jag tänker inte ge upp. Nästa gång är det jag som ställer diagnosen: operativsystemet är installerat för en annan processor (eller va tusen det va). Varför måste datorer alltid göra så däR+ När man lärt sig en grej så är det något annat det blir fel på.. Jag hade velat skriva att jag sitter och skriver vid min egen ihopbyggda dator som funkar utmärkt tack vare mig! :) Men nu har jag min gamla dator igen.. Tills nytt operativsystem är instalerat...

Ja, ovanlig vecka. Det har hänt sånt där som aldrig händer annars.

Jag skrev klart sista stora skolarbetet natten till onsdag och sen har jag inte tittat åt skolgrejerna jag har kvar. Nu har min hjärna tagit sommarlov. Men samtidigt har jag känt mig helt rastlös och det har inte inte varit roligt att titta på tv och slappa. Vad har hänt med mig?

Det är sån där härlig avskedsstämning i skolan nu och alla gillar varann extra mycket. Telefonnummer byts och alla tar sig lite mer tid än vanligt att stanna och prata eller gå och fika.. Och många har berättat sin ålder den här veckan. Det är spännande. De jag hänger med i skolan är mellan 22-41 år. Sen finns det ännu äldre jag pratar med ibland.. Jag tänker på dem som i min ålder.. 41 är ju gammalt liksom! :)

Något som också är spännande är ju att alla är så olika (vilket jag ju jämt tjatar om) och jag började tänka efter vad mina skolkompisar har för bakgrund.. Allt från pizzabagare till modell! Och jag blir bara mer och mer övertygad om att jag valt rätt utbildning till hösten. Jag ska ha ett jobb med den bredden av människor. Det vore lycka!

Åkte buss med en kille från skolan häromdan. Typ en kvarts samtalande och så var jag tillbaka i mitt vanliga tänk. Det som känns som jag. För på sista tiden har jag börjat stressa upp mig över det här med utbildning och jobb och karriär. Jag har till och med tänkt att om jag går den utbildningen jag sökt kommer jag vara lastgammal (30 år!) när jag är färdigutbildad och då kommer de som är 25 och gått samma utbildning få jobben. Helt sjukt, jag vet. Men jag har stött på för många sånna människor nu i vår, som lever efter det där, och det har påverkat mig.. Iaf. Killen från skolan. Han har en sån sund och skön iställning till livet. Han har flytt från Irak och många av hans vänner (och kanske familj också) har dött. Han lever ensam och verkar inte göra annat än att plugga. Men han pluggar för sin skull. Inte för att han ska komma in på något speciellt. Eller för att han ska göra karriär och tjäna massa penger sen. Han gör det bara för att han vill det. För att han vill lära sig saker. Vårt språk och vår historia tex. Han är egentligen färdig på komvux nu, men han ska läsa ett år till för att kunna allting ännu bättre sen. För det är ju svårt att ta till sig allt när han kämpar så mycket med språket. En av hans kompisar som flytt samtidigt som honom kämpade för att jobba sig upp och bli någon i sitt nya land, sen blev han överkörd. Så hemskt. Men jag antar man ser på livet på ett annat sätt efter det.
Jag berättade för killen om min stress över att gå en lång utbildning och sen vara "gammal" när jag är färdig. "Du kanske inte lever så länge" fick jag till svar. Helt lugnt och allvarligt. Det är ju så sant. Det är skönt att bli påmind om det ibland faktiskt. Jag är så imponerad av hur han verkligen lever i nuet. Och det smittar av sig lite på mig.
Komvux är (färutom att det är högt studietempo och väldigt stressigt) en väldigt bra miljö att vara i. I alla fall för mig. Jag önskar jag fick plugga vidare, fast på samma skola. För det är så positiv stämning. Ålder har ingen betydelse. Det finns ju nästan 60-åriga tanter som ska skola om sig. För att de vill det. De skiter i att de är alldeles för gamla. De gör det för att de vill. Kanske har dem en dröm att förverkliga. Så de säger upp sig från Volvo eller var det nu är de har jobbat i 25 år och ska bli beteendevetare typ. Varenda en som går på min skola har ju sin grej. Han som knarkat, men nu är drogfri och ska utbilda sig till lärare. Hon som är alalfabet men nu som 45-åring ska lära sig både skriva och läsa. Hon som varit hemmafru i över 10 år men nu ska starta eget och läser företagsekonomi. Det är sån styrka i det. Ibland i klassrummet sitter jag bara och tittar på dem andra och försöker ta in det. Det är så himla fint! Alla är så fantastiska. Jag blir helt rörd när jag tänker på det. Alla som gått en krokig väg, men nu fått en andra chans i livet. Jag skulle vilja skriva om varenda en jag lärt känna... Sån visdom. Det är så många av dem som fattat vad de tycker är viktigt i livet och som lever efter det. Inte efter vad man ska göra, eller hur man ska se ut eller nåt.. Sen älskar jag alla töntar som hamnar på komvux. :) Jag kan gå till skolan i mysbyxor om jag känner för det. Ingen skulle bry sig. En tant kommer direkt från stallet till skolan ibland. Och om någon säger nåt om det rycker hon bara på axlarna och säger att hon älskar naturen.
Ja. Det är så himla himla fint.

Andrea var här förra veckan och lekte hemmafru. Det var semester för mig.

Ivar när han kom in i köket en morgon: "Oooooj! Någon har STÄDAT här!!"
Ivar när han kom in köket en stund senare och frukosten var framdukad: "VAD HAR HÄNT HÄR!?"

Det säger väl allt om hur högt jag prioriterar städning just nu, och hur mycket tid jag har till det.. :) Det krävs minst tre vuxna om man ska jobba/plugga, ha barn och ett välfungerande hem.

Nu har Andrea åkt hem och disken bara växer i köket. Men det skiter jag i.

Det borde snackas mer om alla fantastiska och sjuka grejer som händer när man är gravid. (Och lite mindre om det läskiga, som att man kan dö och sånt)
Jag ringde mamma igår kväll och uppdaterade henne på veckans händelser. Ivar har varit förkyld och pollenallergisk. Så pratade vi om att det är som om barnet tar över mammans allergi under graviditeten. Är inte det skumt? Eller helt naturligt, jag vet inte.. Jag har alltid varit väldigt pollenallergisk, men nu märker jag knappt av att det. Medans Ivar är jätte sjuk. Det var samma sak när mamma fick mig, då tog jag över en del av hennes allergier.
Någon borde skriva en bok om sånna som får en ny hårfärg när de är gravida och sånt, det skulle va spännande läsning.