Rasism...

Jag fick ta med mig Ivar till skolan idag. Jag gav faktist upp imorse när han bara trotsade och skrek och grät. Vi höll på med kläderna ett bra tag.. Till slut reste sig Ivar från sitt sprattlande på golvet och skrek "JAG VILL INTE! JAG VILL INTE! JAG. VILL. INTE. JAG VILL INTE DET!!!" Det finns ju dagar när jag känner för att skrika samma sak. Och då gör jag ju oftast det jag själv vill, det som känns bra. Så jag sa att han fick välja på att följa med till skolan eller gå till dagmamman. Han valde skolan såklart. Men det tog inte lång stund i skolan förrän han ångrat sig! Vi såg en film på 1,5 timme som Ivar verkade tycka var skittrist. Han smet ut ur klassrummet flera gånger.. Men nu vet hur det blir när han inte går till dagmamman. Då får han sitta still i ett klassrum med massa tanter och kolla på en tråkig film i en evighet! :)
Nu sover Ivar. Och jag känner mig skittrött. Först persen imorse (som var den värsta någonsin tror jag) och så försöka roa honom i skolan och försöka fatta vad de säger på filmen samtidigt.
Det jag såg av filmen var jätte intressant. En tant i USA gjorde en övning då hon delade upp människor efter ögonfärg. De som var blåögda blev illa behandlade i 2,5 timmar och de var helt nedtryckta och knäckta efter det. Fast att de visste att det var en övning och under så kort tid. Men när de gick därifrån visste de hur det kändes att vara svart och få leva med det under hela sitt liv. Det var verkligen hemskt att se. Det blir så tydligt när man vänder på det. Tanten hade gjort övningen med barn i skolan och alla vuxna hade blivit jätte arga och tyckt hon varit världens hemskaste som utsatte små vita barn för sån behandling. Och det  var ju just det hon ville att vi skulle tänka. Men tyvärr  hade de flesta inte kunnat tänka längre än så...
När jag var i Kenya för några år sen blev jag behandlad annorlunda för att jag hade en avvikande hudfärg. Hur jag blev behandlad är nog ingenting mot hur många svarta har det.. Men ändå. Jag tror det har gjort mig till en bättre människa. Den där magkänslan jag fick då, den känner jag ju när jag ser eller hör om någon som blir utsatt för rasism.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback