sofiaivarsson

Åkte buss med en kille från skolan häromdan. Typ en kvarts samtalande och så var jag tillbaka i mitt vanliga tänk. Det som känns som jag. För på sista tiden har jag börjat stressa upp mig över det här med utbildning och jobb och karriär. Jag har till och med tänkt att om jag går den utbildningen jag sökt kommer jag vara lastgammal (30 år!) när jag är färdigutbildad och då kommer de som är 25 och gått samma utbildning få jobben. Helt sjukt, jag vet. Men jag har stött på för många sånna människor nu i vår, som lever efter det där, och det har påverkat mig.. Iaf. Killen från skolan. Han har en sån sund och skön iställning till livet. Han har flytt från Irak och många av hans vänner (och kanske familj också) har dött. Han lever ensam och verkar inte göra annat än att plugga. Men han pluggar för sin skull. Inte för att han ska komma in på något speciellt. Eller för att han ska göra karriär och tjäna massa penger sen. Han gör det bara för att han vill det. För att han vill lära sig saker. Vårt språk och vår historia tex. Han är egentligen färdig på komvux nu, men han ska läsa ett år till för att kunna allting ännu bättre sen. För det är ju svårt att ta till sig allt när han kämpar så mycket med språket. En av hans kompisar som flytt samtidigt som honom kämpade för att jobba sig upp och bli någon i sitt nya land, sen blev han överkörd. Så hemskt. Men jag antar man ser på livet på ett annat sätt efter det.
Jag berättade för killen om min stress över att gå en lång utbildning och sen vara "gammal" när jag är färdig. "Du kanske inte lever så länge" fick jag till svar. Helt lugnt och allvarligt. Det är ju så sant. Det är skönt att bli påmind om det ibland faktiskt. Jag är så imponerad av hur han verkligen lever i nuet. Och det smittar av sig lite på mig.
Komvux är (färutom att det är högt studietempo och väldigt stressigt) en väldigt bra miljö att vara i. I alla fall för mig. Jag önskar jag fick plugga vidare, fast på samma skola. För det är så positiv stämning. Ålder har ingen betydelse. Det finns ju nästan 60-åriga tanter som ska skola om sig. För att de vill det. De skiter i att de är alldeles för gamla. De gör det för att de vill. Kanske har dem en dröm att förverkliga. Så de säger upp sig från Volvo eller var det nu är de har jobbat i 25 år och ska bli beteendevetare typ. Varenda en som går på min skola har ju sin grej. Han som knarkat, men nu är drogfri och ska utbilda sig till lärare. Hon som är alalfabet men nu som 45-åring ska lära sig både skriva och läsa. Hon som varit hemmafru i över 10 år men nu ska starta eget och läser företagsekonomi. Det är sån styrka i det. Ibland i klassrummet sitter jag bara och tittar på dem andra och försöker ta in det. Det är så himla fint! Alla är så fantastiska. Jag blir helt rörd när jag tänker på det. Alla som gått en krokig väg, men nu fått en andra chans i livet. Jag skulle vilja skriva om varenda en jag lärt känna... Sån visdom. Det är så många av dem som fattat vad de tycker är viktigt i livet och som lever efter det. Inte efter vad man ska göra, eller hur man ska se ut eller nåt.. Sen älskar jag alla töntar som hamnar på komvux. :) Jag kan gå till skolan i mysbyxor om jag känner för det. Ingen skulle bry sig. En tant kommer direkt från stallet till skolan ibland. Och om någon säger nåt om det rycker hon bara på axlarna och säger att hon älskar naturen.
Ja. Det är så himla himla fint.