BTM-skiten
I alla fall.. Jag läste om Tollares och Wendelsbergs nya utbildning till gruppledare. Och jag blev så sugen. Jag skulle verkligen vilja gå den. Fast jag är inte 25 år än, och det var ett krav.. Men om jag vore det så vet jag ändå inte om jag skulle våga söka. Jag tycker det känns läskigt att bara skriva här att jag vill gå den så att hela världen kan läsa. Jag är rädd för att andra ska tänka att jag är galen som tänker att jag kan bli gruppledare eftersom jag är långt ifrån färdig med mina barn till missbrukar-grejer... Och jag är rädd att jag inte skulle komma in pga av det om jag vågar söka sen...
Jag och Åsa fikade med Inga-Lisa när vi var i Ludvika i juni och vi pratade om att man aldrig blir färdig. Man blir aldrig frisk. Det har jag ju börjat förstå, men det kändes ändå hårt att höra henne säga det. Jag trodde länge att jag skulle bli "normal" en dag. Jag såg mig själv som frisk och glad och allt som vuxen. Det känns så hopplöst att tänka att jag kommer leva som barn till missbrukare resten av mitt liv. Inga-Lisa är typ 55 år och jobbar fortfarande med jobbiga grejer och mår dåligt ibland. Man lär sig väl leva med det till slut...
När jag var yngre så tänkte jag att jag hade en personlighet som var Sofia och sen hade jag en massa jobbiga och dåliga egenskaper jag fått eftersom jag växt upp med en alkoholist. Så mitt mål var att jobba bort de där egenskaperna som inte var Sofia och bli mig själv igen. Det var/är svårt att acceptera att jag har blivit jag i den familj jag växt upp i. Det är svårt för mig att acceptera, och så gott som omöjligt för min mamma att acceptera. Om hon accepterar det någon gång måste hon lära sig leva med att hon gjort sina barn illa..
Kanske lär man sig leva med det när man kan acceptera det.. Äh, jag vet inte... Det är så svårt. Och så fort livet ändras på nåt sätt så kommer det upp nya grejer som man ska jobba med. Det tar aldrig slut..
Det kan gå veckor utan att jag tänker på att jag är barn till missbrukare eller att min mamma fortfarande dricker eller något sånt. Så kan det vara en pytteliten grej som får allt att komma upp igen! Och så känner jag mig ensam och ledsen och besviken och arg och rädd och allt jag kände när jag bodde mitt uppe i det. Så vill jag gråta för att jag fortfarande längtar och hoppas och önskar att jag ska få tillbaka min älskade mamma snart! Jag längtar så otroligt mycket efter henne! Jag vill att hon ska bli frisk och komma tillbaka och vara mamma och mormor. Och jag känner mig som ett liten barn när jag tänker så, det är så naivt. Det är mycket möjligt att jag aldrig kommer få tillbaka min mamma. Jag vet ju det. Samtidigt kan jag inte helt ge upp om henne. Jag har mer och mer släppt taget om henne och jag tänker ju på det mindre och mindre att hon ska bli frisk. Jag måste ju släppa taget för att kunna leva mitt liv. Men då kommer skuldkänslorna. Man får inte ge upp om sin egen mamma!
Det är bra att jag gråter över det ibland. Bra att det kommer ut. Jag sörjer ju min mamma. För det är som om hon långsamt dör för varje år som går och hon dricker. Och jag gråter för att jag är helt maktlös inför det. Jag står brevid och ser henne dö.
Det skulle vara bra om jag bara kunde låsa in mig och vara ledsen och arg i några dagar. Imorse började jag gråta för att det var så rörigt i hallen och vi hade så bråttom. Jag vill inte att Ivar ska behöva lära sig leva med en sån mamma. Och det är omöjligt att plugga när jag mår så här...
Jag blir så arg för att det inte finns någon hjälp att få efter att man fyllt 18. Precis som att man är nykter alkoholist och inte före detta alkoholist kommer ju jag alltid vara barn till missbrukare och inte före detta. Det är alltid jag som måste fixa allt själv. Jag blir så trött. Ibland orkar jag bara inte.
Jag skulle ju bara skriva att jag ville gå den där utbildningen.. Nu kom en massa annat ut. Det är så skönt att få skriva av sig det. Samtidigt vill jag inte att någon ska läsa det här. Jag vill inte att någon ska veta att jag inte är frisk och normal än. Och jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig! Jag vill inte att någon ska veta att jag har barn och inte mår bra. Jag skäms över det. Jag vet att det är skitlarvigt och att jag inte behöver känna så.. Alla vet säkert redan hur jag mår redan ändå.. Nu ska jag sluta.
en liten hjälp finns det ju om man är över arton (och inte hade turen att ovetandes bli med i ett projekt och få en riktig psykolog i härryda kommun...)
på söndag klockan 19-21 är det öppet möte på ACOA, som alla söndagar. men vi kanske ska haffa just den här söndagen?
för sen kan man välja att gå på möten både tisdagar, torsdagar och söndagar, 18-20.
puss!
Jag råkade klicka mig till din sida. Tycker det var väldigt intressant att läsa det du skrev! Hur det är att vara barn till missbrukare, sånt som aldrig hörs i medier. Jag vill veta mer.
kram
åh jag har precis suttit en hel kväll med en tjej som inte ens klarar att prata med mig om hennes pappa - och då vet jag redan att han är alkoholist. hon säger att hon vill prata och sen får jag gissa allt hon vill säga för hon klarar det inte. att gå i en grupp vore precis det perfekta för henne men när hon inte kan prata med någon alls om det så vågar hon inte ens tänka på grupper - trots att hon vet att det vore bra för henne. jag har ju egentligen ingen erfarenhet av sånt här själv, så jag vet inte vad jag ska säga. antagligen behöver hon bara prata om det några gånger så kommer det sen. well well. sammanträffande att du bloggat om det samma dag.. och du sofia. välkommen på fest med karl och barn på fredag: www.larsemil.se/fest.jpg
Åh. Bara hon kommer till en grupp! Om hon snart fyller 18 måste hon passa på! Men det är nog inget argument som biter på henne om hon inte vågar prata...
Man måste ju liksom ta steget och komma ut ur garderoben och berätta om det stora hemligheten. Och när man gör det känns det säkert som om man ska dö av all skuld och skam. Så kände jag i alla fall. Och jag hade inte vågat ta steget och börja prata om det om jag inte kommit till gruppen. Jag behövde höra att det är ok att prata om det och allt det där! Massor av gånger behövde jag höra det innan jag vågade. Och jag hade bestämt mig för att aldrig säga någonting om mamma i gruppen men sen när jag väl satt där med dem andra kändes allt så befriande och bra. Bara att veta att de andra kände precis lika dant. Att jag inte behövde förklara allt. Ibland behövde jag bara gråta några timmar och då fick jag göra det och ingen tyckte det var konstigt eller ställde en massa frågor..
Jag ville inte gå i någon grupp egentligen. För jag trodde inte jag var barn till missbrukare. Men så fick jag träffa en av gruppledarna innan och hon kändes så trygg och fin att hon fick mig att komma på första gruppträffen. Sen var jag fast.
Om hon tjejen kunde få träffa någon som går i grupp eller någon gruppledare.. Men det är ju så svårt. Hon vill kanske inte gå ändå.
Ja, vi ska på möte någon söndag Åsa. Jag vill ju det. Men jag skjuter på det hela tiden för jag tror att det kommer riva upp så mycket. Jag vet inte om jag orkar det just nu.. Fast det orkar man väl aldrig, så det är väl bara att vi bestämmer en dag?
Det kommer mer. Nu har har jag startat en BTM-blogg!
hej. jag har varit på ett sånt acoa möte en gång för att se hur det var så jag vet vad jag tipsar om. det var spännande och jag kunde sitta tyst hela mötet. jag tror nästan att alla behöver en liten grupp som man kan sitta och fika med och prata om vad man gör och hur man känner. kanske framförallt kanske lära sig och sitta ner och lyssna på hur andra har det. och så kan man ju sno massa smarta grejer andra kommit på om samma saker man själv grublar på...