sofiaivarsson

Sånt som jag brukar samla på hög har jag fixat i helgen. Känns himla skönt.
Jag fyllde i ny ansökan om bostadsbidrag. Och upptäckte att att eftersom jag fyller 25 nästa år för jag mycket mer i bidrag från CSN och det är det som är min inkomst på bostadbidragsansökan.. Högre inkomst, mindre bostadsbidrag. Men jag hoppas att vi inte får sänkt bostadsbidrag för det...
Så fyllde jag i inkomstpapper om barnomsorgen. Och upptäckte att den legat på skrivbordet sen i oktober och att om man inte skickat in lappen innan den 10e november så får man betala den högsta avgiften! Hjälp. Jag har skrivit en snäll liten lapp att vi glömt och så... Hoppas vi inte får en fetingräkning nu.
Jaja, det är bara pengar i alla fall.

Ringde och bokade ny tid på BVC för 2,5års kontroll. Och när jag ändå höll på att ringa sånna tanter passade jag på att ringa om en annan grej med Ivar. Så fick jag vara arg mamma. :) Ivar har ett litet medfött hål i hjärtat (inte alls så farligt som det låter) och det ska kollas regelbundet för att se så att det växer ihop. Han skulle på kontroll vid 1,5 år men då hade vi ju flyttat och tillhör ett nytt sjukhus och så där.. Vi fick ett brev för ett år sen att de skickat en remiss till vårt nya sjukhus och vi har fortfarande inte fått någon tid! Helt sjukt! Och på hjärtavdelningen på Drottning Silvias sjukhus har de någon konstig kontakttid som jag nästan aldrig hinner ringa på, och ofta är det upptaget då ändå. Men idag fick jag äntligen tag på dem! Ivar stod visst på en väntelista! Så då blev jag lite arg.. Det är ju hans hjärta det handlar om! Han har ju väntat ett år. De hade ju i alla fall kunnat skicka ett brev att han står på någon lista. Men nu när jag ringde var det såklart inga problem att få en tid. En tid på kvällsmottagningen ju för sig.. Jag hoppas det är så att väldigt sjuka barn har fått tid istället för Ivar så att inte alla får stå på väntalistan. Kändes ju nästan pinsamt att säga att vi väntat ett år på att de ska höra av sig, lät som om tanten som svarade tyckte det var lite pinsamt också..

Nu kan jag koppla bort det där som jag väntat med så länge. Nu ska jag bara plugga till veckans prov och redovisning.

Vilken jävla skitjobbig dag det var igår! Jo, jag måste svära här för jag försöker sluta göra det inför Ivars öron..

Ivar blev ju sjuk i tisdags.. Och i onsdags så sov han nästan hela dagen, åt inget och hade hög feber. På kvällen började jag förbereda mitt muntlig prov i svenska, men gav upp runt midnatt och tänkte att jag skulle ha massor av tid till det nästan dag eftersom jag ändå bara är hemma med en sjukling. Så igår morse skuttar Ivar upp ur sängen och är sitt vanliga pigga friska jag. Och han vägrade sova middag! Så det blev ingen tid över att förbereda det muntliga. Och jag kan ju inte göra något halvdant och vill att allt ska vara perfekt så jag blev skitstressad och irriterad. Jag bestämde mig för att jag i alla fall skulle hinna duscha oavsett vad. Annars skulle jag bara stå där framme i klassrummet och tänka på att de andra säkert tänker på att mitt hår är smutsigt... Väl i duschen stod Ivar och hängde över badkarskanten och studerade noga allt jag gjorde. Ungefär så här lät det:

Ivar: gör du?
Sofia:  jag tvättar håret
Ivar: gör du det?
Sofia: ja
Ivar: tvättar du håret?
Sofia: ja
 Ivar: ska du tvätta kroppen också?
Sofia: ja
Ivar: duschar du?
Sofia: ja
Ivar: vad är det?
Sofia: bröst
Ivar: vad är det?
Sofia: min rumpa
Ivar: är det bröst?
Sofia: ja
Ivar: är du färdig nu?
Sofia: nej
Ivar: ska du ta min tvål?
Sofia: nej
Ivar: är du färdig nu?
Sofia: nej
Ivar: har du tvål?
Sofia: ja
osv i en evighet....

Sen började jag skriva talkort och Ivar satt brevid och skulle skriva egna lappar.. I typ 2 minuter, sen tröttnade han. Sen tog mitt tålamod nästan slut. Och det var typ 45 minuter kvar tills lektionens början. Sen tvingade jag Ivar att vara publik så att jag fick öva mig. Han hade väldigt svårt att vara tyst och efter halva gick han iväg och speglade sig för att kolla på sina ögonbryn! Jag tog tid och upptäckte att det bara tog knappt 4 minuter att läsa talkorten och fick panik och ringde Julle och då var det 20 minuter kvar till lektionens början. Föreläsningen skulle vara precis 5 minuter.. Sen kom Robin äntligen hem och jag gick till skolan. Gjorde min föreläsning om bloggvärlden och den tog exakt fem minuter på pricken! Skönt. Så har jag det gjort i alla fall. Blev inte världens bästa föreläsning men men.. Allt kändes lite bättre när jag kom till skolan. Så var det en annan tjej i svenskagruppen som också hade tänkt förbereda sitt prov på dagen men hennes dotter hade blivit sjuk och hon var jätte stressad och hade inte hunnit förbeeda sig. Då kändes allt lite bättre. Och så bjöd min lärare på goda kakor.

Har inte riktigt hämtat mig från gårdagen. Jag är så himla trött. Jag tvingade Ivar att lägga sig och sova middag idag. Jag måste få en paus annars tror jag att jag blir tokig.
Vi har redan ätit både korv och köttbullar den här veckan men jag orkar inte laga mat.
Och jag kom att tänka på att det var månader sen vi hade barnvakt sist. Vi orkar och hinner inte ens ringa och be om hjälp. Vi får det ju att funka på nåt sätt ändå. Men till vilket pris?
Jag skulle ju vilja duscha ifred ibland i alla fall..

Tänk att så här liten har Ivar varit. :)

Jag och Ivar har tittat på bilder på honom som bebis. Han har blivit väldigt intresserad av bebisar på sista tiden.. Det är väldigt mycket bebisar överallt just nu tycker jag. Och varje gång Ivar ser en säger han "Mamma jag vill ha en sån!" och dyker ner i vagnen om jag inte stoppar honom!

Ivars kompis Viktor ska få en bebis. Han säger att hans mamma har en bebis i magen till honom. Och det verkar som om han övergivit bilarna för att leka mer med dockor. Det är gullig, han övar sig liksom. Så nu tycker Ivar att han också behöver en bebis att bolla runt med...

Jag visade Ivar Lisa Skiöld bebis på bild och då sa han till och med "Mamma kan vi köpa en sån till mig? Jag vill ha en sån!"

Alla frågar hela tiden om/när vi ska ha fler barn.. Det börjar bli lite störigt faktiskt. Så här är det: Robin ska bara ha ett barn så han är nöjd. Jag vill ha fler barn när jag är typ 30 år. Men då måste jag ju först hitta någon att skaffa dem barnen med... Nu vet ni. Så fråga inte förrän om typ 5 år igen! Tack.

En del verkar tycka att när man väl börjat skaffa barn så ska man fortsätta. En del tanter tycker till och med att de kan lägga lite skuld på mig för att jag låter Ivar växa upp utan syskon! Och en del andra tanter tycker inte det är ett argument att Robin inte vill ha fler barn, på dem låter det som om alla tjejer fuskar med p-pillren och sånt. Annars blir det inga barn enligt dem... Suck.

Jag antar att jag blir lite upprörd över att det inte är privat att skaffa barn. Alla möjliga människor jag knappt känner vill lägga sig i det. Samma sak när jag var gravid. Att folk hade saker att säga om att vi skulle behålla barnet fast de inte hade något med det att göra.

Jag och Robin är överrens om att vi är såå nöjda med Ivar och att vi inte vill ha fler barn. Om vi skulle ändra oss så lovar jag att återkomma i den här frågan! :)
Och jag har önskat en docka till Ivar i julklapp så att han också blir nöjd! :) En negerdocka såklart, för att jag är så PK!

Ivar sitter och sover i mitt knä. Han snarkar. Är förkyld igen. Jag är inte frisk från förra veckans förkylning än.. 
Dagmamman ringde igår eftermiddag för att Ivar mådde så dåligt. Jag hörde hur han grät hysteriskt i bakgrunden. Han brukar nästan bara gråta om han är väldigt arg eller trött.. Första gången hon måste ringa efter mig. Jag gick dit på rekordtid!
Som tur var hann jag precis klart med nationella provet i svenska innan Ivar blev sjuk! Jag tror att det gick bra, men jag vet egentligen inte. Jag skrev en debattartikel om det moderna barnet. Om barn och stress och hur vi lever idag typ. Det var jättetråkiga ämnen annars så det var ju tur att det fanns ett som passade mig så bra.
Nu hoppas jag att jag hinner förbereda det muntliga provet tills imorgon fast Ivar är sjuk. Vet inte ens vad jag ska prata om än..
Jag kommer inte ihåg när vi var friska alla tre senast.. Jag hinner inte bli klart med allt i skolan nu. Det är ju inget att göra åt men jag blir ju stressad ändå. Nu vet jag vad jag kommer göra på jullovet i alla fall.
Mina föräldrar är lite upprörda över att jag inte kommer hem till jul, men då kan jag ju säga att jag måste plugga. Jag tänkte åka hem i januari när terminen är slut så att jag inte behöver tänka på skolan när jag är där. Det här blir tredje året vi firar jul i Blekinge hos Robins mamma. Min mamma och pappa tycker det är dax att vi åker till dem nu. Men jag vill nog inte det. Julen är ju jobbig ändå som det är. Jag tycker det är lite tråkigt att fira jul hos Robins mamma för de firar knappt och jag känner mig inte riktigt hemma där. Men det är ändå säkrast. Och julafton är den dagen på året som hela Robins familj är hemma så det känns viktigare att åka dit.
Jag drömde förresten inatt att jag handlade julpynt! Jag har aldrig gillat julen. Jag antar att det är förståeligt med en alkoholist till mamma och en pappa som samlar på tomtar och är fanatisk när det gäller julen!? :) Men sen jag fick Ivar har jag börjat tycka det känns viktigt med traditioner. Gud, va konstigt det känns att skriva det... Det låter så vuxet. Haha.. Men nu vill jag att vi ska hitta egna traditioner som känns positiva. Julen känns mycket mer positiv nu också, men jag kan inte förstå varför jag skulle köpa en gran eller så. Och vi är ju inte kristna direkt så vi skippar hela den religiösa biten med julen. Vad blir det kvar då? Paket? Hemma hos Robins mamma har de två traditioner när det gäller julen: att alla kommer hem och att de spelar spel. Det tycker jag är bra. De ger varann paket också men det är mer frivilligt.. Förut åt de lasange på julafton för att barnen bestämt det för att det är gott. Så nu letar jag efter något sånt som vi kan ha som familjetradition.

Nu är vi hemma från budget-FS på Tollare. Jag är trött. Men jag är glad att jag åkte fast jag är sjuk och allt. Känner mig fortfarande förkyld och vill ligga på soffan och glo på tv. Jag och Ivar sov hela tågresan hem.. Det var nog inte det smartaste att åka iväg med den här influensan, min kropp säger det nu. Men jag ångrar inget.

Ivar har varit jätte duktig i helgen. Det märks att han blivit stor. Han har växt mycket i höst. Blivit ett stort barn.
Han tyckte väl inte det var så skoj att vara med på mötet men han stod ut rätt länge.. Blev lite trotsig när han var trött bara. Men så har ju Åsa och Liza och Robert och Hanna lekt med honom. Annars hade han nog tyckt det var lite tråkigare! :)

Jag gillar budgetmöten. Kändes sådär att åka hem tidigt idag och missa halva budgetdiskussionen men men.. Vad jag vet var det här mitt sista budget-FS på Tollare. Mitt första var jag gravid och så jävla illamående. Dessutom blev det galet med siffrorna så vi fick gå in och skära ner när vi trodde vi var klara. Det var lite jobbigt. Pojkarna i styrelsen på den tiden trodde jag hade magsjuka. Två månaders magsjuka hade jag.. :) De är så himla söta! (Nej, nu är jag nog för trött. De trodde såklart inte det i två måander. Men i början..) Teresia trodde inte det var magsjuka. Mitt andra möte var jag som en zombi för jag ammade hela tiden och sov inte så mycket. Förra året hade jag det lite jobbigt just när det var dax för budget, men jag var där själv och det var skönt. Lite lättare att koncentrera sig på mötet då.. I år hade jag lock för öronen och en Ivar vid mina ben. Men jag har haft fyra fina budgetmöten på Tollare nu och jag känner att det är roligt och att jag har koll. Så på något sätt har jag ju lärt mig mycket, trots "magsjuka" och annat.

Det är så mysigt att vara på Tollare med de andra förbunden. Igår kväll tänkte jag faktist att jag kommer att sakna det sen.. Jag fick folkrörelsekänslor igår när Iggisarna körde rörelse-Idol som kvällsaktivitet. Det var fint! Och himla roligt. Jag älskar sånt. Det var länge sen jag kände det nu, men det var ju den känslan som fick mig att stanna kvar i UNF. Familjekänslan. Det är min familj.

Robert Damberg har blivit en ännu större idol för Ivar i helgen. Och det kan jag ju förstå såklart. Svårt att hitta en bättre idol. Jag kan inte bli mer nöjd som mamma. :) Det är ju min förhoppning att Ivar ska hitta vuxna förebilder inom rörelsen precis som jag har gjort. Huvudsaken är att han har vuxna förebilder, men det känns viktigt för mig att visa honom vilka fantastiska människor det finns som dessutom är nykterister. Bland hans släktingar finns det ju inga nykterister, tvärt om.. Sen är det såklart upp till Ivar själv om han vill bli nykterist eller inte. Det känns så fint att visa honom våran folkrörelse. (Förutom när en scout hade en påse på huvudet igår under hysterin i Idol...) Jag känner mig stolt över att ge honom det. Folk som inte känner Ivar påpekar ofta att han verkar van vid människor och att det är så lätt att ha honom i folkgrupper och att han verkar trivas med alla människor. Det märktes på honom i helgen också. Han är glad och skrattar och verkar så nöjd med att ha så mycket människor omkring sig. Sen fick han nog lite för mycket av det goda igår för han var helt tokig när vi skulle sova. Han körde alla sina trix för att få oss att skratta in i det sista innan han stupade i säng. Som en sista grej för att få Åsa att skratta körde han "Do the monkey! Dance! Dance! Dance!" och då är det svårt att hålla sig..

Vi pratade om allt vi varit med om i helgen och då mindes Ivar musen vi såg i herrgårn igår kväll, alla kompisar vi träffat, bebisarna som också fick hänga med på möte, mannen i rullstol och upptäckten att vissa människor inte kan gå precis som bebisar, att han stod på scenen igår (och blev lite rädd), att vi åkt tåg och att han mådde illa på bussen.

Vi hittade ett blont hårstrå på Ivar på vägen hem. Vi tror att det var Åsas. Ivar höll hårt i det resten av resan hem, sen la vi det i en burk och satte locket på. Nästa gång han träffar Åsa ska han lämna tillbaka det.

Jag är fortfarande sjuk. Himla influensa. Men jag tänker inte missa ett FS-möte till så jag åker ändå imorgon!
Jag gick till skolan idag bara för att gå på svenskalektionen fast jag egentligen borde legat i sängen och blivit mer frisk tills imorgon.. Och nu känner jag att jag fått ny energi. Det brukar ju bli så av svenskalektionerna och Christina.

Jag kom på en sak idag. Jag fixar allting väldigt bra. Ja, riktigt duktig är jag. Jag har inte blivit skitstressad på hela terminen fast uppgifterna hopar sig och tiden inte räcker till. Vi ska ha nationellt prov i svenska på tisdag och jag har inte hunnit förbereda mig och jag hinner ju inte i helgen. Så kom jag på mig själv med att tänka att jag nog fixar det bra ändå! Jag är inte alls orolig (just nu) för jag vet ju att jag kan skriva och jag kan hålla ett muntligt framträdande på ynka fem minuter! Och ingen kommer att dö om jag inte får MVG på provet. Haha. Vilken lycka!

Jag redovisade en bok på svenskan idag. Jerusalem av Selma Lagerlöf. Den var helt fantastiskt bra! Jag älskar den. Alla borde läsa den! Och nu har jag bara en roman kvar att läsa på hela terminen. Jag känner mig väldigt stoltöver att jag läste hela Jerusalem förresten. 491 sidor!! Så imponerande. :)

Förresten tänker jag visst söka den där gruppledarutbildningen. Varför skulle jag inte? Jag vill ju gå den hemskt gärna och jag tror faktist att jag skulle bli en bra gruppledare. Så jag söker. Nu skiter jag i vad alla andra tycker.

Till sist borde alla gå och kolla på "En fröjdefull jul" på Artisten! Det var en skitbra teater! Jag skrattade jättemycket. Se den!

Nu åker jag till Tollare och smittar alla andra med den här hemska sjukan. :)

Jag är förkyld och orkar inte plugga. Jag har skitmycket i skolan nu. Det är så mycket att när jag tänker på det så förstår jag verkligen inte hur jag ska hinna allt. Jag orkar inte bli stressad igen. Robin och Ivar vill inte bo med mig när jag är stressad. Inte ens jag vill bo med mig då!

Jag har skrivit det flera gånger nu.. Men jag får det verkligen inte att gå ihop! Jag vet inte vad jag ska göra. Kan man inte plugga och ha barn? Jag funderar på att låta Ivar gå hos dagmamman några fler timmar i veckan.
Sen Robin började skolan har vi förlorat 50 timmar arbetstid här hemma! (Han är borta 10 timmar om dagen.) Det är ju helt sjukt mycket!! Jag kanske ska bli hemmafru ändå. Då slipper jag vara stressad i alla fall. Eller också måste jag bli rik så vi kan betala någon att städa och laga mat och sånt. Men jag vill egentligen inget av det. Vi kanske ska flytta ut på landet och bli bönder eller nåt och så kan Ivar vara med oss på jobbet istället... Fast jag kan inget om kossor. Jag tror jag ska bli arbetslös istället!

Tyck synd om mig! :)

Sen jag var 17 år har jag alltid tänkt att när jag blir vuxen ska jag vara ledare för en barn till missbrukare-grupp. När jag och Åsa gick i grupp hade vi en sån fantastisk gruppledare. Eller vi hade två tanter som var superbra, men en av de betydde och betyder väldigt mycket för mig. Inga-Lisa. Någon gång ska jag blogga om henne, hon är som min svenskalärare fast gånger hundra.. Jag blir rörd bara jag tänker på henne. För om jag inte hade träffat henne vet jag inte vad som hänt med mig...
I alla fall.. Jag läste om Tollares och Wendelsbergs nya utbildning till gruppledare. Och jag blev så sugen. Jag skulle verkligen vilja gå den. Fast jag är inte 25 år än, och det var ett krav.. Men om jag vore det så vet jag ändå inte om jag skulle våga söka. Jag tycker det känns läskigt att bara skriva här att jag vill gå den så att hela världen kan läsa. Jag är rädd för att andra ska tänka att jag är galen som tänker att jag kan bli gruppledare eftersom jag är långt ifrån färdig med mina barn till missbrukar-grejer... Och jag är rädd att jag inte skulle komma in pga av det om jag vågar söka sen...
Jag och Åsa fikade med Inga-Lisa när vi var i Ludvika i juni och vi pratade om att man aldrig blir färdig. Man blir aldrig frisk. Det har jag ju börjat förstå, men det kändes ändå hårt att höra henne säga det. Jag trodde länge att jag skulle bli "normal" en dag. Jag såg mig själv som frisk och glad och allt som vuxen. Det känns så hopplöst att tänka att jag kommer leva som barn till missbrukare resten av mitt liv. Inga-Lisa är typ 55 år och jobbar fortfarande med jobbiga grejer och mår dåligt ibland. Man lär sig väl leva med det till slut...
När jag var yngre så tänkte jag att jag hade en personlighet som var Sofia och sen hade jag en massa jobbiga och dåliga egenskaper jag fått eftersom jag växt upp med en alkoholist. Så mitt mål var att jobba bort de där egenskaperna som inte var Sofia och bli mig själv igen. Det var/är svårt att acceptera att jag har blivit jag i den familj jag växt upp i. Det är svårt för mig att acceptera, och så gott som omöjligt för min mamma att acceptera. Om hon accepterar det någon gång måste hon lära sig leva med att hon gjort sina barn illa..
Kanske lär man sig leva med det när man kan acceptera det.. Äh, jag vet inte... Det är så svårt. Och så fort livet ändras på nåt sätt så kommer det upp nya grejer som man ska jobba med. Det tar aldrig slut..
Det kan gå veckor utan att jag tänker på att jag är barn till missbrukare eller att min mamma fortfarande dricker eller något sånt. Så kan det vara en pytteliten grej som får allt att komma upp igen! Och så känner jag mig ensam och ledsen och besviken och arg och rädd och allt jag kände när jag bodde mitt uppe i det. Så vill jag gråta för att jag fortfarande längtar och hoppas och önskar att jag ska få tillbaka min älskade mamma snart! Jag längtar så otroligt mycket efter henne! Jag vill att hon ska bli frisk och komma tillbaka och vara mamma och mormor. Och jag känner mig som ett liten barn när jag tänker så, det är så naivt. Det är mycket möjligt att jag aldrig kommer få tillbaka min mamma. Jag vet ju det. Samtidigt kan jag inte helt ge upp om henne. Jag har mer och mer släppt taget om henne och jag tänker ju på det mindre och mindre att hon ska bli frisk. Jag måste ju släppa taget för att kunna leva mitt liv. Men då kommer skuldkänslorna. Man får inte ge upp om sin egen mamma!
Det är bra att jag gråter över det ibland. Bra att det kommer ut. Jag sörjer ju min mamma. För det är som om hon långsamt dör för varje år som går och hon dricker. Och jag gråter för att jag är helt maktlös inför det. Jag står brevid och ser henne dö.
Det skulle vara bra om jag bara kunde låsa in mig och vara ledsen och arg i några dagar. Imorse började jag gråta för att det var så rörigt i hallen och vi hade så bråttom. Jag vill inte att Ivar ska behöva lära sig leva med en sån mamma. Och det är omöjligt att plugga när jag mår så här...
Jag blir så arg för att det inte finns någon hjälp att få efter att man fyllt 18. Precis som att man är nykter alkoholist och inte före detta alkoholist kommer ju jag alltid vara barn till missbrukare och inte före detta. Det är alltid jag som måste fixa allt själv. Jag blir så trött. Ibland orkar jag bara inte.

Jag skulle ju bara skriva att jag ville gå den där utbildningen.. Nu kom en massa annat ut. Det är så skönt att få skriva av sig det. Samtidigt vill jag inte att någon ska läsa det här. Jag vill inte att någon ska veta att jag inte är frisk och normal än. Och jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig! Jag vill inte att någon ska veta att jag har barn och inte mår bra. Jag skäms över det. Jag vet att det är skitlarvigt och att jag inte behöver känna så.. Alla vet säkert redan hur jag mår redan ändå.. Nu ska jag sluta.

Det verkar som om "den är min den är min den är min-perioden" börjar gå över. Skönt det. Nu har jag fått se en generös sida av Ivar. När Robin blev förkyld sa jag till Ivar att vi skulle fixa något att äta till honom. Ivar satt och ät köttbullar till lunch och det är hans favoritmat och han kan äta hur många som helst. Så säger han "Han får mina köttbullar. Vi dela." Va? Dela med sig av köttbullar är nog det mest generösa Ivar kan göra. Det var så fint att jag blev alldeles rörd. Och han sparade faktist några köttbullar, han sa det inte bara..

När jag skulle åka och storhandla lät det så här vid köksbordet:
Sofia: Jag ska åka och handla om en stund. Jag ska åka med Björn och Jesephine.
Ivar: nej, du ska inte handla.
Sofia: Jo, vi behöver handla mat. Eller hur? Du tycker ju också om mat..
Ivar: Nej, vi behöver inte det!
Sofia: Men din välling är snart slut. Vi måste ju köpa välling till Ivar.
Ivar: Nej, jag vill inte ha.
Sofia: Men Björn och Josephine de har alldeles slut på mat hemma och de är så hungriga så de måste verkligen handla idag.
Ivar: Men vi har ju mat! Böm å Fin få smaka!

Det var ju självklart. Vi har ju mat hemma och då behöver ju ingen vara hungrig!

Imorse lät det som om Ivar varit på kafferep och lärt sig prata som en riktig tant! Han sa " Får jag smaka en mumsbit, mamma?" Hahaha. Jag känner ingen som säger så.. Det måste vara dagmamman som lärt honom det...

Idag känns livet lite mindre oglamoröst. Långt ifrån nån glamor men helt ok ändå.

Jag har en ny fin mobil. Det är min nya älskling. Jag har tänkt skaffa en mp3spelare ett tag nu, och nu har jag det i mobilen. Är ju himla smart. Tanken är att jag ska utnyttja mina promenader till och från dagmamman ännu effektivare och lyssna på ljudböcker. Så smart!

Ivar var så glad över snön imorse! Det var så fint. Han har frågat om vintern kommit i flera veckor nu och varje gång har jag svarat att det bara är höst än.. Men nu! Ivar skrapade ihop en hög med snö som han tog med i vagnen. Hela vägen till dagmamman höll han hårt i snön och så la han den i hög på trappan så att han skulle veta var den var när han kom ut för att leka sen. Egentligen ville han inte alls skiljas från snön utan ta med den in men jag lyckades övertala honom om att det var en dålig idé.. Jag hatar snö, men det är ju svårt att inte bli glad när Ivar blir så lycklig över lite snö.

Jag har lite svårt att ta den här grejen med att jag inte har lov på allvar. Jag unnar mig lov i alla fall. Det är jag värd! Så kommer jag väl få plugga hela jullovet men det får jag bli stressad över då..

Igår hade vi storpysselkväll jag och Emma och Ivar. Vi tryckte Ivars fotavtryck på kläder och papper till julklappar till mormor och morfar, så gjorde vi lövtavlor och till sist tryckte vi löv med textilfärg på ett stort tyg som ska bli ett höstlövspåslakan till Emma. Jag gjorde en höstlovs/höstlövströja också! Den blev himla fin. Ivar tröttnade efter fotavtrycken, men jag tänker skicka en höstlövstavla till mormor från Ivar ändå.. Det är så fint när tanter blir glada över några löv bara för att det är ett barn som gjort det...
Marlene påminde mig om att jag alltid pysslade förut.. Nu blir det på sin höjd ett pärlarmband. Det är dax att ändra på det. En hobby kommer pigga upp mig! Speciellt nu när snön har kommit och jag vill gå ide..

Ikväll ska jag på teater igen. Teatern förra veckan var skittrist! Du missade inget Åsa! Min lärare halvsov genom hela föreställningen, så seg var den. Och de rökte cigarr och det nästan kräks jag av.. Så det drog när hela teaterupplevelsen rätt mycket. Ikväll i alla fall ska jag kolla på de som läser teater på universitetet. Det stod i annonsen att tvåorna behövde öva inför publik. Det tror jag blir mycket roligare än Körsbärstrådgården... Förra året var jag och kollade på slutproduktionen på universitetet och det var superbra! Och det är gratis när de behöver publik! :) (Slutproduktionen kostar typ 40kr..)

Imorse vaknade jag av att Ivar ramlade ur spjälsängen. Eller ramlade, han klättrade väl ur. Han brukar hänga sig ut för att se om jag är vaken, och idag sa det bonk och han låg pladask på golvet. Nu har han en stor röd bula i pannan.  Han snyftade förvånat "Mamma, jag slog mig" när han låg där.. Jag förstår inte riktigt hur han slog sig i pannan för han landade på rygg... Han kanske gjorde värsta volten som jag missade.. Men jag har för mig Åsa gjorde en liknade grej när hon var liten och fick en bula i pannan?..

Igår ringde det en kille från skyddat nummer, det lät som om han pratade typ göteborgsdialekt.. Jag svarade och han frågade om Robin var hemma. Det var en ny röst för mig så jag blev så nyfiken så jag var tvungen att fråga vem det var. Då la han på! Lite skumt! Nu undrar jag ju skitmycket vem det är! Någon som har någon idé?

Dagmammorna har studiedag eller nåt idag så Ivar är hemma. Jag har ju schemafrivecka (inte höstlov) så jag är ju ändå hemma.. Imorgon ska jag sätta igång med pluggandet på riktigt. Veckan efter lovet ska mitt fördjupningsarbete i samhällskunskap vara klart egentligen.. Men som det ser ut nu behöver jag lite mer tid.. Jag ska skriva om något som handlar om intrenationella relationer eller/och mänskliga rättigheter och för en gång skull har jag inga idéer. Någon som har något tips på något intressant?

Jag har unnat mig ledigt i helgen. Var på ikea hela lördagen med Emma och igår slappade vi mest här hemma. Robin är förkyld så jag ringde till Björn och bad honom komma och leka en stund med Ivar i lördags. Bara för att jag skulle till Ikea! Jag kände mig skitlarvig, men det kändes nästan livsnödvändigt att jag fick komma hemmaifrån just den dagen. Jag som inte tycker om att be om hjälp ens när det gäller allvarligare grejer än att åka till ikea...

Idag ska jag få följa med Björn och Josephine (och deras bil) till coop forum och storhandla. Jag älskar storhandling! :) De senaste veckorna har mitt liv känts som en småbarnsförälders liv mer än vanligt. Jag och Robin har somnat i varsin ände av soffan framför någon film en lördagkväll. I fredags lagade jag mat i flera timmar för att överraska Robin med nåt gott och han somnade direkt han kom hem från skolan (han är ju förkyld) och jag fick äta själv med en unge som skrek och grät genom hela middagen för att han inte fick mer majs förrän han ätit upp pastan. När vi skulle ut på söndagspromenad igår fick Ivar för sig att han inte orkade gå och jag fick släpa hem en gråtande sprattlande unge. osv.. Så himla oglamoröst! :) I vanliga fall brukar jag vara nöjd med mina fredagkvällar (och lördagkvällar) på soffan.. (Jag vet, jag skulle kunna släppa på mina förväntningar över fredagsmiddagar och söndagspromenader...) Jag kanske bara behöver komma bort och göra något skoj.. Jag har ju tänkt att jag ska bli en sån där mamma som åker på weekendresor med väninnor! :) Kanske är dax att börja med det nu. Vem vill åka med till New York? I alla fall. En storhandling på coop är skoj i mitt oglamorösa liv! Herre gud va patetiskt!
Tur att Martina Haag också har ett sånt oglamoröst småbarnliv...

Ok. Nu är jag stressad.

Ivar är jätte sjuk, har över 40 graders feber. Jag ligger efter i skolan och har en massa uppgifter jag borde lämna in den här veckan. Sen nästa vecka är det höstlov (eller schemafrivecka som det heter, jag har ju inte lov) och då ska jag skriva fördjupningsarbete i samhällskunskap. Och jag kan ju inte vara stressad över att Ivar är sjuk så nu måste jag få gnälla av mig lite här istället...

Jag har världens tråkigste uppgift tills imorgon om organisationsteorier som några gubbar skrev för hundra år sen. Jag kan inte motivera mig till att göra det. Det är såå trist. De har skrivit ihop långa teorier om sånna grejer som att det ska finnas regler på en arbetsplats och att om arbetarna får raster så mår de bättre och presterar bättre. Jag kan inte tänka mig att jag nånsin får änvändning av det.. Det var säkert intressant och nytt för hundra år sen men det gör ju inte att jag vill läsa om det...

Imorse gick jag upp och dammsög och duschade innan frukost. Jag tror aldrig jag har städat innan frukost förut. Men redan förra söndagen behövde vi dammsuga och jag tänker inte vänta en vecka till. Robin försökte stoppa mig för han vet hur ilsken jag är före frukost och att om det bara ligger en duplobit framme när jag ska damsuga så skulle jag bli arg. Och Robin blir lidande... Men inget kunde stoppa mig imorse. Jag sitter ju mest hemma och pluggar nu för jag har kommit på hur skönt det är att sitta själv och skriva och lyssna på radion när Ivar och Robin är borta. Men om det är stökigt får jag ingen ro. Jag har bakat bröd och städat skrivbordet i helgen också. Och träffat Marlene, sett två filmer, handlat mat till veckan och slappat lite i soffan och ätit pizza. Vi har verkligen haft helg och knappt gått utanför dörren. Mest för att Ivar är sjuk. Men jag tror att vi behövde det alla tre. Nu behöver jag lite sömn också.

Jag har ju i alla fall läst de där organisationsteorierna. Nu måste jag bara skriva lite om den...

Det har varit en intensiv vecka. Jag har skrivit och skrivit och skrivit på mitt arbete i samhällskunskap. Var och tittade på Cats på Operan med Emma, unnade mig lite spontan shopping, hade möte om julkursen och har till och med hunnit koppla av i soffan framför topmodell. Och blev klar med arbetet i samhällskunskap typ kl. 15 igår och redovisade det muntligt kl 16. Så nu har jag löst världens fattigdom! Känns himla bra. Och allt det här fast Ivar blev sjuk i onsdags och jag inte sovit de två senaste nätterna. Jag är så duktig. Och det bästa är att jag inte varit särskilt stressad den här veckan. Och det brukar jag ju alltid bli när det är många saker jag ska fixa samtidigt. När jag kom hem från skolan igår kväll kunde jag koppla av och kolla på film med Robin för att jag varit så duktig. Jag somnade till och med i soffan framför ett startrek istället för att vara duktig och lägga mig i tid....

Ivar är världens ynkligaste när han är sjuk. Han säger nästan bara "snyt mig!" och "bädda om mig!" och "jag vill sova!", med sin ynkligaste röst såklart. Och "KRAMA MIG!" också såklart. Det är ju rätt jobbigt att springa som en betjänt dag och natt, men ändå mysigt att få rå om honom. Han har ju blivit så stor på sista tiden..

Den här veckan har jag blivit kallad för tant. Jag tror det är första gången. En gubbe bad Robin hälsa till sin tant... Herre gud.

Nu ska jag och Ivar se på film. Det brukar vi göra när Ivar är sjuk eller trött. Han tycker det är jätte kul att se sig själv på film. Speciellt när han gör roliga saker, då skrattar han hur mycket som helst..

Jag och Ivar har tagit ledigt idag. Vi har slappat i soffan framför Oprah, lekt med bilar och ätit mycket frukost. Nu sover Ivar middag. Jag har egentligen inte tid att vara ledig idag. Jag har fyra skoluppgifter som ska vara klara nästa vecka och Robin är bortrest i helgen så jag borde fixa det nu.. Jag kände mig rätt stressad i morse och var nog inte så trevlig... Men så vid frukosten när Ivar delade mackan i sju delar och lekte att de var bilar som körde runt på bordet och att päronskruttet var en fisk och så sjön han en sång om päronskruttsfisken som var ute och simmade, då kom jag på hur himla lyxigt jag har det som kan ta ledigt och ta mig tid att äta frukost i 1,5 timme med Ivar. Och jag kommer helt klart ångra mig senare om jag inte tar till vara på det nu! Jag kan inte tänka mig en bättre början på dagen. (Okdå, sovmorgon skulle ju för sig vara skönt också....)
Jag är ledig för att göra studiebesök idag. Vi ska besöka en aktivitet på pedagogiskt ledarskap där det finns en ledare. Och idag har de öppet för alla på kykans öppna förskola (det kostar pengar och man måste vara medlem för att få gå dit annars). Så jag kombinerar skola med Ivar idag! Jag älskar när jag kan göra två saker samtidigt! Det änns som om jag vinner tid då.
Så när Ivar vaknat och vi ätit lunch ska vi gå och sjunga och klappa kaninerna och observera ledarskapet...

Vi har framkallat Ivars engångskamera från sommarfestivalen nu. Det var verkligen spännande att se saker från Ivars vinkel. Och se vad han lägger märke till som han vill ta kort på. Synd att jag inte kan lägga upp dem här. Ni får komma hit och titta på dem!
Har har tagit en bild på den jätte långa matkön den första kvällen. Man ser bara en himla massa ben, jag har ingen aning om vilkas ben det är. Så är det att vara kort.. Han har tagit rätt många bilder på människor som hukar sig ner framför kameran. Det ser skoj ut med alla som liksom kryper ihop för att bli med på bild. En bild är på Erik Wagner som sticker ner huvud i vagnen för att bli med. Ivar sa "Erik är tokig!" när han såg bilden första gången. :) Det ser faktist rätt tokigt ut...
Men det fick mig att börja tänka lite mer på att böja mig ner. Det kan ju inte vara skoj att vara nere bland allas ben när man står och pratar. Jag skulle känna mig rätt utanför om det var jag som satt i vagnen..

Igår började årets folkhälsovecka i Härryda kommun. Den inleddes med Viktiga Vuxna-dagen. En massa föreläsningar för föräldrar och andra viktiga vuxna. Jag och Robin var och lyssnade på Nanny-pedagogerna. Det var den enda föreläsningen som verkade intressant för oss och så fick vi komma ut tillsammans utan Ivar en stund. En av tanterna som föreläste är nanny på tv3:s nannyprogram, den andra hade jobbat på dagis länge. Tyvärr var föreläsningen en besvikelse. Robin brukar för det mesta tycka sånt där är dåligt. Nu när jag tyckte det var dåligt tyckte han det var skitdåligt... I våras läste jag kommunikation i skolan (kursen som hette retorik förut och mest handlar om retorik nu med...) och det är svårt att se någon föreläsa utan att tänka på alla fel dem gör. Och de här tanterna hade verkligen ingen koll på hur man pratar inför en grupp. Det blir ju så himla  tråkigt att lyssna på någon som läser innantill och sånt.
Innehållet var inte heller så skoj. Det mesta hade jag hört förut. Och det känns ju bra. Jag gick därifrån och tänkte att jag är en bra förälder! Så det var inte helt meningslöst att gå dit...
Fast det värsta med att gå på sånna där grejer för föräldrar är att det nästan alltid bara är mammor! Det var kanske 25-30 mammor och 2 pappor där, Robin och en till. Behöver inte pappor lära sig nåt om barnuppfostran? Det kanske är mammorna som uppfostrar och papporna som leker ändå.. Fy fan. Var är alla pappor? Det har varit samma grej på allt jag varit på för föräldrar. När jag var på mitt första föräldramöte i våras blev jag alldeles chockad. Det var nästan inga pappor där. Och det var ingen pappa som var där ensam, utan då var det både mamman och pappan som kommit dit.  Är det så här det ser ut i vårt samhälle? Det är snart dax för höstens föräldramöte men jag har redovisning i skolan då på min kvällskurs. Det känns rätt skönt. Jag blir bara arg. Robin kan fixa barnvakt och gå dit istället!
Jag och Robin vill ju ha ett jämställt förhållande och vill att Ivar ska bli uppfostrad till en jämställd unge. Men det är så mycket som lägger krokben för det. Det är så frustrerande! Som alla gånger vi varit på BVC (barnavårdscentralen) och ingen tant ens tittat Robin i ögonen. Han är bara ett bihang. Till och med när han ställde frågor tittade tanterna på mig och svarade. Sen säger de alltid något om vad roligt och bra det är med en pappa som är med. Tänk, en engagerad pappa! Hur många gånger har jag inte hört någon säga "Vad bra/roligt att du är föräldraledig med ditt barn!" Hur många säger så till en mamma?
Alla gånger som Robin fått positiv feedback och blivit prisad för att vara en bra förälder... Som när Ivar var nyfödd och jag ammade en gång i halvtimmen dygnet runt och min farmor bara pratade om vilken bra förälder Robin är. Ja, han är en bra förälder. Men ibland vill jag bara kräkas på tanterna som tycker han är en gudagåva och sen ser ner på mig om jag gör minsta fel. Eller min granntant som alltid säger "Det går väl bra för dig i skolan. Du har ju en sån bra man som hjälper dig hemma!" De kanske menar väl, de kanske verkligen vill uppmuntra alla pappor att vara mer engagerade. Men det blir ju så fel. Åh, jag blir så arg när jag tänker på det.
Alla tanter borde skärpa sig och ge papporna en chans att faktist vara föräldrar på samma villkor som mamman! Och alla pappor borde skärpa sig och ta för sig mer av föräldraskapet!

FY vilken dålig dag det här är.
Ivar vaknade en timme för tidigt för han har sån hosta. Jag är så himla trött. Jag la mig en timme tidigare igår, men jag fick ju inte sova mer ändå...
Vi satt och läste böcker i soffan och kollade på Gomorron Sverige eftersom vi hade så gott om tid. När det var en kvart kvar tills vi skulle gå kom jag på att Ivar satt i pjamas och jag hade inte ätit frukost!
Jag och Ivar blev osams. Jag ville äta min frukost supersnabbt eftersom vi var supersena och Ivar gjorde allt för att störa.
Vi hann inte riktigt bli sams för vi skulle hinna diskutera om man måste ha regnkläder eller inte när det spöregnar ute. Jag vann. Det blev regnställ och stövlar på Ivar.
När vi väl började gå upptäckte jag att mina stövlar har börjat läcka. Jag måste verkligen köpa regnkläder och nya stövlar. Det går inte att bo i den här delen av Sverige och ha ett barn som vill leka i regnet i flera timmar på helgerna och inte ha några regnkläder!
När vi kom fram till dagmamman ville inte Ivar att jag skulle gå och blev ledsen. Det är det värsta. Jag fixar inte att lämna honom när han är ledsen. Samtidigt känner jag att jag bara gör det värre när jag stannar eftersom han antagligen känner hur jobbigt jag tycker det är. Till slut stängde jag dörren och väntade utanför och lyssnade om han grät. Inget hysteriskt gråt, men han var ledsen. Han lugnade sig men jag känner mig ändå helt ledsen och nere nu. Jag får inget gjort när det blir så där. Jag kommer undra hela dagen hur han har det och om han kanske undrar om jag fortfarande är arg på honom. Jag känner inte för att gå till skolan idag. Jag har prov och redovisning imorgon, jag borde verkligen försöka plugga...
Det är Robins dag att hämta idag. Men han kom på igår att han hade en viktig grej inbokad på eftermiddagen. Suck. Det är ju sånt som händer.. Och så får vi pussla om lite. Men dagar som den här känns den där hämtningen så tung. Robin är skyldig mig big time nu!
Ivar undrar fortfarande varför pappa inte är hemma på mornarna. Det är svårt att förklara. Han har ju vant sig vid att jag går i skolan. Men Robin brukar ju vara hemma. Ivar verkar riktigt ledsen över det. Det är ju svårt att förstå varför pappa inte vill vara hemma mer med honom.
Jag behöver ladda baterierna. Det känns lite bättre att jag kan gnälla av mig lite här. Så får jag ur mig lite av allt det där negativa suckandet som kommer upp i mig. Ja, jag tror jag ska skriva ett positivt inlägg nu också!

Det känns som om Göran Hägglund är överallt. Och på förstasidan i DN idag står det att kd spurtar nu i slutet. Jag tror jag håller på att bli hjärntvättad av hans falska leende och "Ja! Vi värnar om familjen!" Det gör mig spypärdig. Det var någon som var snäll och tog ner Göran-plakatet utanför skolan förra veckan men nu är den uppe igen. De måste ha något nätverk här i Mölnlycke... Moderaterna däremot, de har fortfarande inte fixat Reinfeldt fast hans plakat varit huvudlöst i rondellen i många dagar nu.
Reinfeldt tycker jag ju har fel om mycket, men Göran Hägglund och de andra i kd är ju himla läskiga. Det känns extra läskigt nu när jag läser om den intoleranta kristna högern i USA och vad de ställer till med. Och jag blev rädd när jag läste Marlenes blogg idag:
http://wondergirl.blogg.se/130906103123_skit_eller_skit.html
Lika lite som jag vill att sverigedemokraterna ska få någon makt, vill jag att kd ska få det. Det är samma skit. Nästan. De utgår inte från att alla människor har samma värde och därför ska ha samma rättigheter. Känns jävligt omodernt. Väx upp!