Barn till missbrukare

När jag var hemma sist pratade jag och min syster om vad som egentligen händer när hela familjen träffas igen. Det är rätt sjukt. På en sekund är alla tillbaka i sina gamla roller. Vi går flera år tillbaka i tiden. Och alla kämpar emot, ingen vill vara tillbaka i det där gamla. Jag hatar det när jag hör mig själv säga saker som jag sa när jag bodde hemma. Jag blir deras mamma igen och det blir jätte konstigt för jag är ju Ivars mamma nu. Alla blir arga av hela grejen. Så blir vi osams om någon skitsak fast vi egentligen är arga på de där rollerna och på hela situationen. Oftast blir de andra arga på mig för det är när jag kommer hem som det sätts igång igen. Jag blir boven i dramat. Tänk att det är så svårt att bryta gamla mönster och roller. De sitter som berget. Jag tror vi alla får lite panik över att vi står som maktlösa inför rollerna. Hur gör man egentligen för att bryta det gamla? Kommer det alltid bli så där när vi träffas hela familjen?

Åsa förklarar det så himla bra. Eller, jag kommer inte ihåg exakt hur hon säger.. Men typ såhär: det är inte som att klättra upp för en stege, att man hela tiden kommer uppåt och närmare det där helt friska jaget. Man kan liksom ramla ner igen. Det går i perioder. Ibland är jag rätt högt upp på stegen, men så händer det nåt i livet. Det behöver inte handla om alkohol eller mamma eller något sånt. Bara en förändring i ens livssituation. Så måste man gå igenom det där klättrandet igen. Man blir säkert klokare och starkare för varje gång.. Men det känns jävligt att det ska vara så svårt. Jag har svårt att släppa den där bilden jag hade tidigare om att jag hela tiden tar ett steg längre upp och att jag någon gång kommer vara vuxen och frisk. Jag önskar att det var på det sättet. Jag vill drömma om mig själv som gammal med allt det här långt bakom mig. Jag kan inte tänka mig att jag kommer känna sånt jag känner nu när jag typ är pensionär..

Häromdan precis innan jag skulle somna så såg jag en scen med min mamma och jag spelas upp i huvudet. Sen såg jag en annan scen ur mitt liv nu och konsekvenserna av den första scenen. Det va läskigt! Ibland blir det så extra tydligt för mig hur en grej har lett till en annan. Den här gången handlade det om hur jag alltid läser av människor och situationer och övertolkar och överanalyserar. Det var en överlevnadsstrategi när jag bodde med mamma. Då var det nödvändigt för mig att alltid ha koll på hur mamma mådde och hur hon va. Nu är det bara ett hinder för mig. Och när jag läser av och tolkar alla andra så glömmer jag ibland bort mig själv. Jag är så upptagen av att tänka på om Robin verkade lite sur när han just tittade åt vänster eller om hon den där tjejen i skolan satte sig på den där stolen längre bort för att hon inte gillar mig eller om historialäraren hade en konstig ton när han pratade om mitt arbete så han tyckte nog att det va dåligt fast han sa att det va bra... Det blir så svårt att ha några relationer överhuvud taget.

Hur stänger man av en överlevnadsstrategi?

Imorse ringde tjejen från Enköping som håller på att sätta upp en teater om barn till missbrukare. Hon undrade om jag kommit igång med spånandet på bra scener. Det känns jätte roligt att mina erfarenheter ska få vara med i en teater! Och att det antagligen kommer sitta någon som är barn till missbrukare i publiken och känna igen sig.
När jag åt lunch kollade jag på Oprah. Det skulle handla om sånna där operationer när de gör magen pyttiliten så att man inte kan äta så mycket läste jag.. Trodde det skulle vara det vanliga: olyckliga tjocka människor som blivit smala och lyckliga. Nähä. Det handlade om att man byter ett missbruk till ett annat. Oftast går man från matmissbruk till alkoholmissbruk då. En mamma satt i Opras soffa och sa precis samma grejer som min mamma sagt. Det väckte massa känslor. Hela grejen att försöka få en missbrukare att förstå att den är missbrukare när inget går in. Inte ens Oprah lyckas med det... Och så sa hon att hon hade ju tagit hand om barn i 17 år så hon förtjänade faktiskt att få ha lite roligt nu. Det har mamma sagt minst tusen gånger. Jag hatar just det försvaret! Man kan ju varken svara ja eller nej. Jag vill svara nej för jag tycker inte att hon behöver ha så "roligt" att hennes barn blir lidande men det kunde jag inte svara utan att få skuldkänslor för att jag inte unnar min egen mamma lite glädje i livet.
Kl. 15 kollade jag på Robert på sammandraget från Gomorronsoffan. Han var bra! Men det kändes inte riktigt bra att de där unga alkoholiserade tjejerna fick 5-10 minuters programtid.. Och hon intervjuaren brydde sig inte om att Robert pratade om förebyggande och restriktiv alkoholpolitik. Hon förstod kanske inte vad han menade...

Ibland är det så mycket alkohol hela tiden överallt. Och jag önskar att jag slapp höra eller se något av det. Speciellt vissa dagar. Vissa dagar ger det mig en sån där liksom sorgsen magkänsla som hänger kvar. Speciellt när den där mamman på Oprah pratade om att hon behöver ha roligt och hennes 20-åriga dotter satt brevid henne i soffan och försökte berätta hur hon kände och att hon inte hade något liv för hon tog hand om sina småsyskon... Hennes blick var så.. Jag kände precis det hon kände. Eller, jag kände det jag kände när jag levde som hon.

Åh, jag har pratat med min gamla gruppledare IngaLisa idag. Hon är en sån fin människa. Jag börjar alltid gråta när jag pratar med henne. För att hon verkligen ser mig och ger mig så mycket.

Jag ringde henne förra veckan för att fråga om hon ville vara min och Åsas referens när vi söker till gruppledarutbildningen. Det ville hon. :) "Ja, självklart. Självklart!" sa hon. Och hon lät inte alls förvånad eller nåt att vi skulle söka. Utan mer som om det var helt naturligt att vi skulle bli gruppledare. Enligt Åsa har hon en gång sagt att hon mer än gärna skulle sätta sina barn i en grupp som vi var ledare för. Men det har jag inget minne av...

Jag var såklart ändå tvungen att fråga om hon verkligen tror att vi kan vara gruppledare. Så pratade hon länge om hur hon verkligen verkligen tror det! Kändes väldigt bra att höra. "från mitt hjärta, jag menar det..." sa hon till och med. :)

Hon sa inget om att vi inte kommit långt nog eller något sånt som jag är orolig för att någon ska tycka...

Men hon tyckte det var klokt som någon sa att jag och Åsa skulle ha barngrupper och inte tonårsgrupper eftersom vi är så unga. Jag hade nog tänkt mig tonåringar... Det känns lättare på något sätt. Lättare att prata med tonåringar. Jag tror att det ger mycket, fina samtal förhoppningsvis. Men IngaLisa sa att barngrupper inte tar alls lika mycket energi, man får mindre jobbiga frågor och att man inte behöver lägga hela sin person för att svara. Så är det ju mer lek, att hitta glädjen i vardagen! Och när hon sa det kändes det helt rätt. Jag kan se mig och Åsa och några barn leka kuddleken och skratta tills vi får ont i magen. Det är så himla fint, att kunna ge någon glädjen tillbaka. Det är stort!

IngaLisa sa också att hon tyckte jag skulle hitta en grupp att gå i själv. Jag har ju egentligen bara gått barntillmissbrukargruppen för sju år sen. Och hon tyckte det var bra att ha gjort något mer innan man själv blir gruppledare. Kanske är dax att jag tar tag i det nu...

Det är så fint att prata med IngaLisa. hon är så klok. Hon har kommit på så mycket klokt och jag bara sitter och suger i mig all klokskap när hon pratar. Och hon förstår precis hur jag känner mig. Jag sa att jag känner mig så trött och stressad hela tiden.. Och hon vet prcis hur det känns, hon har det också så. Hon sa att det tog henne flera år att hitta vägar som gör det lättare, som gör att man kan leva trots stressen. Hon tror att eftersom vi utsatts för väldigt mycket stress som små, pga att vi fått ta ett vuxenansvar fast vi var barn, är vi otroligt stresskänsliga nu. Den stressen och kraven från när vi var små finns kvar i oss och gör att vi inte tål så mycket nu. Det låter så vettigt. Jag har inte tänkt på det på det sättet tidigare.. Det förklarar ju varför jag är så trött som jag är. Min kraft rinner ut och jag måste hitta ett sätt att täppa till. Jag tänker ju att Alanon kommer vara jobbigt och ta kraft och energi från mig, därför orkar jag ju aldrig gå dit. Men enligt IngaLisa är det kraftpåfyllande för dem flesta och inte tvärt om! Man behöver gå dit och få ur sig lite av sin sorg. Och när man gör det en gång i veckan, går dit och blir sedd och lyssnad på, gör det att man orkar med veckans andra timmar lite bättre. När IngaLisa känner att hon har en svacka går hon direkt till Alanon och så är hon "tillbaka" igen efter bara några dagar och funka normalt. Man måste göra något åt det på en gång, prata om det så fort som möjligt..

Innan vi la på sa hon:
"Du är den du är, och det du varit med om har du varit med om. Du kan inte ändra på dig själv. Du måste hitta vägar för att göra det lättare. Du måste vara rädd om dig hela livet. Du kommer alltid att vara känslig"

Jag kan inte bli frisk. Det behövde jag höra igen.. Och jag kan inte vila mig fri från den här stressen och tröttheten. Jag måste hitta en annan väg.

Jag ska läsa det här sen när jag glömt att jag skulle passa bra som gruppledare och som påminnelse för att gå till en grupp!

Jag hade tänkt hälsa på mormor och morfar i fredags innan FS-mötet. Men jag blev ju sjuk och det var nog tur. Jag mår så himla dåligt av att träffa mormor. Hon är expert på att lägga skuld på folk. Hon är riktigt lurig. Hon är väldigt snäll och uppmuntrande och kärleksfull men så tar hon liksom tillbaka allt positivt hon ger. Jag får alltid ångest av att träffa henne och känner mig som världens minsta person som är helt värdelös. Ibland räcker det att jag pratar med henne i telefon.. Det är ju rätt galet att jag ens kom på tanken att hälsa på dem! Men hon är ju min mormor och jag tycker ju om henne.. Och hon har tjatat i två år nu att hon måste få träffa Ivar innan hon dör. Jag hade börjat tänka att hon förtjänar att träffa honom, men jag vet inte om hon gör det. Är det värt det att jag ska må skit bara för att hon ska få träffa sitt barnbarnsbarn? Och vill jag verkligen att mitt barn ska träffa någon som henne? Det är så svårt, jag och jag vill inte. Det är samma sak med mamma. Om hon inte varit min mamma och Ivars mormor hade vi nog inte träffat henne. Då hade jag antagligen tänkt att hon inte skulle få komma i närheten av mitt barn i fall hon skulle säga något dumt, få honom att känna skuld eller om hon inte kan hålla sig nykter när vi kommer och hälsar på.
Jag har alltid stått mormor nära och varit hos henne på alla lov och sånt. Vi var kompisar. Men sen när jag berättade för alla runt omkring mig att mamma var alkoholist sa mormor och morfar upp kontakten med mig. Jag kommer inte riktigt ihåg vad de sa för jag var typ i shock. Men de ringde och berättade hur hemskt de tyckte det var att jag sa sånna saker om min egen mamma och att de aldrig mer ville se mig. I gruppen och av min soctant och sånna hade jag blivit uppmuntrad och peppad att berätta och jag trodde att allt skulle bli bättre om jag gjorde det. Jag hade också fått höra hur modig och duktig jag var och jag trodde att alla andra skulle tycka det också. Jag visste ju innan att mamma skulle bli tokig och jävligt arg och ledsen och allt.. Men jag hade verkligen inte förstått att andra vuxna skulle reagera så. Jag trodde mormor och morfar och andra skulle säga typ "vad bra att du berättade det här, det var modigt gjort! Nu när vi vet kan vi hjälpa dig. Vi finns här. Vi kommer inte släppa det här nu bla bla bla.." Det som fick mig att berätta var ju att jag kände att om ingen gör något nu bums så kommer jag faktist dö. Och det kändes som om mormor och morfar sa att jag lika gärna kunde dö. De brydde sig inte. De lämnade mig helt ensam. Det är sju år sen det hände men jag kan fortfarande känna mig arg och ledsen över det nu. Jag har kanske inte förlåtit dem än? Det känna lite larvigt att jag fortfarande känner som jag gör men de svek mig när jag behövde dem som mest. Jag tycker fortfarande det känns helt overkligt att man kan göra så mot sitt barnbarn. Det känns nästan värre än det mamma gjort mot mig. För mamma kan inte riktigt förstå vad hon gör så länge hon är sjuk. Mormor och morfar de gjorde ett val. De valde bort mig. Det tyckte det var viktigare att försöka rädda sin fina fasad än att rädda sitt barn och barnbarn.
Jag berättade om mamma precis innan jul och det var ju inte så smart. Jag trodde ju att alla vuxna skulle komma rusande och hjälpa mig så fort de hörde. Men ingen kom. Ingen. Jag var helt ensam med en helt galen mamma hela jullovet. Soctanterna hade semester och gruppen hade juluppehåll. Jag satt på mitt rum hela lovet och hade ångest och var helt ensam. Någon borde ha tagit mig därifrån för jag visste inte vad mamma skulle kunna göra för hon var så otroligt arg på mig. Jag kommer ihåg känslan av att vara helt ensam i hela världen. Men annars är det jullovet som i ett töcken. Jag har kanske förträngt det..
Det var då jag upptäckte hur rädda folk är. Ingen vågade hjälpa mig eller ens prata om det. Och det är klart det var känsligt för min mammas familj att höra. Men så känsligt att de valde att helt stänga av och glömma att det bodde två barn mitt i det? Min släkt på pappas sida kan ju i alla fall prata om det. Men många är så himla klumpiga. Det är ju väldigt svårt att veta vad man ska säga till en alkoholist.. Om det nu ens finns något man kan säga för att göra det bättre. Men de flesta fokuserar på att lösa alkoholproblemet istället för att hjälpa barnen. De tror väl att de hjälper barnen på det sättet...
Det här med att mormor och morfar sa upp bekantskapen med mig glömdes bort efter ett tag. Mormor gjorde ett försök till att be om ursäkt för nåt år sen. Men jag vill inte prata med dem om det. De förstår inte vad de gjort. De verkar tycka att de kanske överreagerade lite, men att de ju var förståeligt efter vad jag gjort. Jag skämde ju ut hela släkten när jag berättade att det fanns problem!
Jag bestämde mig för länge sen att inte träffa dem mer. Jag borde hålla det för mitt eget bästa. Och resten av släkten kommer försöka ge mig skuldkänslor för att jag låter de dö utan att träffa dem eller att de inte får träffa Ivar. Men jag tror inte att jag kommer att ångra mig.

Igår fick jag en förfrågan om att berätta min lifestory på CAN. Så typiskt att det kommer just nu. Allt på en gång. Jag ska svara nej. Jag känner inte för att berätta för okända människor och lämna ut mig själv till dem. Det tar så mycket mer än det ger. Ett tag körde ju jag och Åsa våra storys ganska ofta. Det gick jätte bra i början och det var väldigt uppskattat och så. Det var i en period då jag beabetade grejer väldigt mycket och jag tyckte jag blev klokare för varje gång jag berättade för publik. Men de två sista gångerna gick det riktigt dåligt.. Publiken var inte så intresserad och lyssnade dåligt och jag kände nog inte för att berätta egentligen. Det är så mycket som ska stämma för att det ska kännas bra att berätta. Just nu känns det som om jag aldrig mer kommer göra en sån grej..
När jag gick i gruppen så bestämde jag mig en dag för att aldrig mer ljuga och låtsas som ingenting. Jag frågade mina gruppledare vad jag kunde göra och de sa att det bästa var att lägga alla korten på bordet. Så jag gjorde det. Alla runt omkring mig fick en chock såklart.. Jag ville berätta för alla att jag var barn till missbrukare för det var det enda sättet jag såg att förändra någon. För jag kunde ju inte rädda min mamma. Men om samhället förändrades skulle en del av problemet vara löst. Om det inte vore så fult, om alla bara började prata om det, skulle min mamma kunna söka hjälp osv. Allting blir så mycket svårare av att man inte får prata om det. Jag tror jag la nästan all min energi på att berätta. Till slut kändes det som om jag bara var den där barn till missbrukaren i UNF. Nu vet jag att jag är och vill vara mycket mer än det. Och jag känner att jag har ett ansvar att vara mycket mer nu när jag har Ivar. Men mest av allt är jag rädd för hur människor ska se på mig om jag berättar hela btm-skiten och att jag har ett barn. Jag är rädd att någon ska tänka att jag är en sån där strulig unge som växt upp i en strulig familj och som fått barn alldeles för tidigt bara för att jag är så strulig. Eller att någon ska tänka att jag som bär på så mycket tungt och inte mår helt bra inte borde ha barn. Innerst inne så vet jag ju att jag är en bra mamma till Ivar. Varför är jag så himla rädd? Min största skräck är att någon ska ringa soc och säga att jag inte kan ta hand om mitt barn eller nåt sånt. Det drömmer jag mardrömmar om ibland. Och om Ivar har en liten fläck på tröjan när han går till dagmamman kommer den tanken upp. Jag vet ju att det inte finns någon anledning för någon att ringa soc. Men det skulle vara det värsta.. Vad kommer Ivar tycka om det här när han blir större? Kommer han tycka det är jobbigt att han har en mamma som pratar öppet om det här? Kommer han att skämmas? Borde jag tänka på det när jag skriver? Vem som helst skulle ju kunna läsa det här.. Hans dagmamma eller hans kompisar och deras föräldrar och hans lärare när han blir större...

Allt det här kom upp förra veckan när jag såg en teater där en alkoholist var med. Det var en superrolig teater och jag skrattade jätte mycket men sen på natten tror jag att jag drömde något om alkoholisten. På morgonen efteråt pratade dem på nyheterna om att alla kommuner ska ha stödgrupper. Då kom allt tillbaka. Jag minns knappt när jag hade en sån här period sist. Jag har så mycket annat att tänka på att det liksom inte finns tid att älta. Jag har ingen lust att göra det heller. Men så kommer det ifatt mig och jag behöver bearbeta grejer ett tag och sen glömmer jag bort det igen.

Jaha. Nu ska jag börja blogga om allt det jobbiga. Det räckte inte med ett inlägg. Nu har jag börjat tänka på det igen och det behöver komma ut på något sätt.
Jag är rädd för att skriva om det. Och jag skäms för det jag känner. Men vafan.
Om det bara var folk jag inte känner som läste skulle det inte göra något. Men jag vet inte om ni som känner mig ska veta allt det här. Så fort jag inte pratar och tänker på det här en tid så känner jag så här. Att jag inte borde prata om det. Både för att det är så jobbigt att dra upp det igen och för att jag skäms. Just därför måste jag prata om det. Men det är så mycket enklare att blogga om roliga saker som Ivar säger och gör och ni kan tycka han är söt och rolig och det gör mig glad..
Nu har jag inte pratat om det på ett långt tag. Och varje gång jag börjar prata om det igen känns det lite som första gång jag berättade om mamma. Inte alls lika starkt, men känslan kommer tillbaka.