Barn till missbrukare

Jag hade tänkt hälsa på mormor och morfar i fredags innan FS-mötet. Men jag blev ju sjuk och det var nog tur. Jag mår så himla dåligt av att träffa mormor. Hon är expert på att lägga skuld på folk. Hon är riktigt lurig. Hon är väldigt snäll och uppmuntrande och kärleksfull men så tar hon liksom tillbaka allt positivt hon ger. Jag får alltid ångest av att träffa henne och känner mig som världens minsta person som är helt värdelös. Ibland räcker det att jag pratar med henne i telefon.. Det är ju rätt galet att jag ens kom på tanken att hälsa på dem! Men hon är ju min mormor och jag tycker ju om henne.. Och hon har tjatat i två år nu att hon måste få träffa Ivar innan hon dör. Jag hade börjat tänka att hon förtjänar att träffa honom, men jag vet inte om hon gör det. Är det värt det att jag ska må skit bara för att hon ska få träffa sitt barnbarnsbarn? Och vill jag verkligen att mitt barn ska träffa någon som henne? Det är så svårt, jag och jag vill inte. Det är samma sak med mamma. Om hon inte varit min mamma och Ivars mormor hade vi nog inte träffat henne. Då hade jag antagligen tänkt att hon inte skulle få komma i närheten av mitt barn i fall hon skulle säga något dumt, få honom att känna skuld eller om hon inte kan hålla sig nykter när vi kommer och hälsar på.
Jag har alltid stått mormor nära och varit hos henne på alla lov och sånt. Vi var kompisar. Men sen när jag berättade för alla runt omkring mig att mamma var alkoholist sa mormor och morfar upp kontakten med mig. Jag kommer inte riktigt ihåg vad de sa för jag var typ i shock. Men de ringde och berättade hur hemskt de tyckte det var att jag sa sånna saker om min egen mamma och att de aldrig mer ville se mig. I gruppen och av min soctant och sånna hade jag blivit uppmuntrad och peppad att berätta och jag trodde att allt skulle bli bättre om jag gjorde det. Jag hade också fått höra hur modig och duktig jag var och jag trodde att alla andra skulle tycka det också. Jag visste ju innan att mamma skulle bli tokig och jävligt arg och ledsen och allt.. Men jag hade verkligen inte förstått att andra vuxna skulle reagera så. Jag trodde mormor och morfar och andra skulle säga typ "vad bra att du berättade det här, det var modigt gjort! Nu när vi vet kan vi hjälpa dig. Vi finns här. Vi kommer inte släppa det här nu bla bla bla.." Det som fick mig att berätta var ju att jag kände att om ingen gör något nu bums så kommer jag faktist dö. Och det kändes som om mormor och morfar sa att jag lika gärna kunde dö. De brydde sig inte. De lämnade mig helt ensam. Det är sju år sen det hände men jag kan fortfarande känna mig arg och ledsen över det nu. Jag har kanske inte förlåtit dem än? Det känna lite larvigt att jag fortfarande känner som jag gör men de svek mig när jag behövde dem som mest. Jag tycker fortfarande det känns helt overkligt att man kan göra så mot sitt barnbarn. Det känns nästan värre än det mamma gjort mot mig. För mamma kan inte riktigt förstå vad hon gör så länge hon är sjuk. Mormor och morfar de gjorde ett val. De valde bort mig. Det tyckte det var viktigare att försöka rädda sin fina fasad än att rädda sitt barn och barnbarn.
Jag berättade om mamma precis innan jul och det var ju inte så smart. Jag trodde ju att alla vuxna skulle komma rusande och hjälpa mig så fort de hörde. Men ingen kom. Ingen. Jag var helt ensam med en helt galen mamma hela jullovet. Soctanterna hade semester och gruppen hade juluppehåll. Jag satt på mitt rum hela lovet och hade ångest och var helt ensam. Någon borde ha tagit mig därifrån för jag visste inte vad mamma skulle kunna göra för hon var så otroligt arg på mig. Jag kommer ihåg känslan av att vara helt ensam i hela världen. Men annars är det jullovet som i ett töcken. Jag har kanske förträngt det..
Det var då jag upptäckte hur rädda folk är. Ingen vågade hjälpa mig eller ens prata om det. Och det är klart det var känsligt för min mammas familj att höra. Men så känsligt att de valde att helt stänga av och glömma att det bodde två barn mitt i det? Min släkt på pappas sida kan ju i alla fall prata om det. Men många är så himla klumpiga. Det är ju väldigt svårt att veta vad man ska säga till en alkoholist.. Om det nu ens finns något man kan säga för att göra det bättre. Men de flesta fokuserar på att lösa alkoholproblemet istället för att hjälpa barnen. De tror väl att de hjälper barnen på det sättet...
Det här med att mormor och morfar sa upp bekantskapen med mig glömdes bort efter ett tag. Mormor gjorde ett försök till att be om ursäkt för nåt år sen. Men jag vill inte prata med dem om det. De förstår inte vad de gjort. De verkar tycka att de kanske överreagerade lite, men att de ju var förståeligt efter vad jag gjort. Jag skämde ju ut hela släkten när jag berättade att det fanns problem!
Jag bestämde mig för länge sen att inte träffa dem mer. Jag borde hålla det för mitt eget bästa. Och resten av släkten kommer försöka ge mig skuldkänslor för att jag låter de dö utan att träffa dem eller att de inte får träffa Ivar. Men jag tror inte att jag kommer att ångra mig.