Barn till missbrukare

När jag var hemma sist pratade jag och min syster om vad som egentligen händer när hela familjen träffas igen. Det är rätt sjukt. På en sekund är alla tillbaka i sina gamla roller. Vi går flera år tillbaka i tiden. Och alla kämpar emot, ingen vill vara tillbaka i det där gamla. Jag hatar det när jag hör mig själv säga saker som jag sa när jag bodde hemma. Jag blir deras mamma igen och det blir jätte konstigt för jag är ju Ivars mamma nu. Alla blir arga av hela grejen. Så blir vi osams om någon skitsak fast vi egentligen är arga på de där rollerna och på hela situationen. Oftast blir de andra arga på mig för det är när jag kommer hem som det sätts igång igen. Jag blir boven i dramat. Tänk att det är så svårt att bryta gamla mönster och roller. De sitter som berget. Jag tror vi alla får lite panik över att vi står som maktlösa inför rollerna. Hur gör man egentligen för att bryta det gamla? Kommer det alltid bli så där när vi träffas hela familjen?