Barn till missbrukare

När jag var hemma sist pratade jag och min syster om vad som egentligen händer när hela familjen träffas igen. Det är rätt sjukt. På en sekund är alla tillbaka i sina gamla roller. Vi går flera år tillbaka i tiden. Och alla kämpar emot, ingen vill vara tillbaka i det där gamla. Jag hatar det när jag hör mig själv säga saker som jag sa när jag bodde hemma. Jag blir deras mamma igen och det blir jätte konstigt för jag är ju Ivars mamma nu. Alla blir arga av hela grejen. Så blir vi osams om någon skitsak fast vi egentligen är arga på de där rollerna och på hela situationen. Oftast blir de andra arga på mig för det är när jag kommer hem som det sätts igång igen. Jag blir boven i dramat. Tänk att det är så svårt att bryta gamla mönster och roller. De sitter som berget. Jag tror vi alla får lite panik över att vi står som maktlösa inför rollerna. Hur gör man egentligen för att bryta det gamla? Kommer det alltid bli så där när vi träffas hela familjen?

Åsa förklarar det så himla bra. Eller, jag kommer inte ihåg exakt hur hon säger.. Men typ såhär: det är inte som att klättra upp för en stege, att man hela tiden kommer uppåt och närmare det där helt friska jaget. Man kan liksom ramla ner igen. Det går i perioder. Ibland är jag rätt högt upp på stegen, men så händer det nåt i livet. Det behöver inte handla om alkohol eller mamma eller något sånt. Bara en förändring i ens livssituation. Så måste man gå igenom det där klättrandet igen. Man blir säkert klokare och starkare för varje gång.. Men det känns jävligt att det ska vara så svårt. Jag har svårt att släppa den där bilden jag hade tidigare om att jag hela tiden tar ett steg längre upp och att jag någon gång kommer vara vuxen och frisk. Jag önskar att det var på det sättet. Jag vill drömma om mig själv som gammal med allt det här långt bakom mig. Jag kan inte tänka mig att jag kommer känna sånt jag känner nu när jag typ är pensionär..

Häromdan precis innan jag skulle somna så såg jag en scen med min mamma och jag spelas upp i huvudet. Sen såg jag en annan scen ur mitt liv nu och konsekvenserna av den första scenen. Det va läskigt! Ibland blir det så extra tydligt för mig hur en grej har lett till en annan. Den här gången handlade det om hur jag alltid läser av människor och situationer och övertolkar och överanalyserar. Det var en överlevnadsstrategi när jag bodde med mamma. Då var det nödvändigt för mig att alltid ha koll på hur mamma mådde och hur hon va. Nu är det bara ett hinder för mig. Och när jag läser av och tolkar alla andra så glömmer jag ibland bort mig själv. Jag är så upptagen av att tänka på om Robin verkade lite sur när han just tittade åt vänster eller om hon den där tjejen i skolan satte sig på den där stolen längre bort för att hon inte gillar mig eller om historialäraren hade en konstig ton när han pratade om mitt arbete så han tyckte nog att det va dåligt fast han sa att det va bra... Det blir så svårt att ha några relationer överhuvud taget.

Hur stänger man av en överlevnadsstrategi?

Imorse ringde tjejen från Enköping som håller på att sätta upp en teater om barn till missbrukare. Hon undrade om jag kommit igång med spånandet på bra scener. Det känns jätte roligt att mina erfarenheter ska få vara med i en teater! Och att det antagligen kommer sitta någon som är barn till missbrukare i publiken och känna igen sig.
När jag åt lunch kollade jag på Oprah. Det skulle handla om sånna där operationer när de gör magen pyttiliten så att man inte kan äta så mycket läste jag.. Trodde det skulle vara det vanliga: olyckliga tjocka människor som blivit smala och lyckliga. Nähä. Det handlade om att man byter ett missbruk till ett annat. Oftast går man från matmissbruk till alkoholmissbruk då. En mamma satt i Opras soffa och sa precis samma grejer som min mamma sagt. Det väckte massa känslor. Hela grejen att försöka få en missbrukare att förstå att den är missbrukare när inget går in. Inte ens Oprah lyckas med det... Och så sa hon att hon hade ju tagit hand om barn i 17 år så hon förtjänade faktiskt att få ha lite roligt nu. Det har mamma sagt minst tusen gånger. Jag hatar just det försvaret! Man kan ju varken svara ja eller nej. Jag vill svara nej för jag tycker inte att hon behöver ha så "roligt" att hennes barn blir lidande men det kunde jag inte svara utan att få skuldkänslor för att jag inte unnar min egen mamma lite glädje i livet.
Kl. 15 kollade jag på Robert på sammandraget från Gomorronsoffan. Han var bra! Men det kändes inte riktigt bra att de där unga alkoholiserade tjejerna fick 5-10 minuters programtid.. Och hon intervjuaren brydde sig inte om att Robert pratade om förebyggande och restriktiv alkoholpolitik. Hon förstod kanske inte vad han menade...

Ibland är det så mycket alkohol hela tiden överallt. Och jag önskar att jag slapp höra eller se något av det. Speciellt vissa dagar. Vissa dagar ger det mig en sån där liksom sorgsen magkänsla som hänger kvar. Speciellt när den där mamman på Oprah pratade om att hon behöver ha roligt och hennes 20-åriga dotter satt brevid henne i soffan och försökte berätta hur hon kände och att hon inte hade något liv för hon tog hand om sina småsyskon... Hennes blick var så.. Jag kände precis det hon kände. Eller, jag kände det jag kände när jag levde som hon.