Barn till missbrukare

Åsa förklarar det så himla bra. Eller, jag kommer inte ihåg exakt hur hon säger.. Men typ såhär: det är inte som att klättra upp för en stege, att man hela tiden kommer uppåt och närmare det där helt friska jaget. Man kan liksom ramla ner igen. Det går i perioder. Ibland är jag rätt högt upp på stegen, men så händer det nåt i livet. Det behöver inte handla om alkohol eller mamma eller något sånt. Bara en förändring i ens livssituation. Så måste man gå igenom det där klättrandet igen. Man blir säkert klokare och starkare för varje gång.. Men det känns jävligt att det ska vara så svårt. Jag har svårt att släppa den där bilden jag hade tidigare om att jag hela tiden tar ett steg längre upp och att jag någon gång kommer vara vuxen och frisk. Jag önskar att det var på det sättet. Jag vill drömma om mig själv som gammal med allt det här långt bakom mig. Jag kan inte tänka mig att jag kommer känna sånt jag känner nu när jag typ är pensionär..