Att berätta

Igår fick jag en förfrågan om att berätta min lifestory på CAN. Så typiskt att det kommer just nu. Allt på en gång. Jag ska svara nej. Jag känner inte för att berätta för okända människor och lämna ut mig själv till dem. Det tar så mycket mer än det ger. Ett tag körde ju jag och Åsa våra storys ganska ofta. Det gick jätte bra i början och det var väldigt uppskattat och så. Det var i en period då jag beabetade grejer väldigt mycket och jag tyckte jag blev klokare för varje gång jag berättade för publik. Men de två sista gångerna gick det riktigt dåligt.. Publiken var inte så intresserad och lyssnade dåligt och jag kände nog inte för att berätta egentligen. Det är så mycket som ska stämma för att det ska kännas bra att berätta. Just nu känns det som om jag aldrig mer kommer göra en sån grej..
När jag gick i gruppen så bestämde jag mig en dag för att aldrig mer ljuga och låtsas som ingenting. Jag frågade mina gruppledare vad jag kunde göra och de sa att det bästa var att lägga alla korten på bordet. Så jag gjorde det. Alla runt omkring mig fick en chock såklart.. Jag ville berätta för alla att jag var barn till missbrukare för det var det enda sättet jag såg att förändra någon. För jag kunde ju inte rädda min mamma. Men om samhället förändrades skulle en del av problemet vara löst. Om det inte vore så fult, om alla bara började prata om det, skulle min mamma kunna söka hjälp osv. Allting blir så mycket svårare av att man inte får prata om det. Jag tror jag la nästan all min energi på att berätta. Till slut kändes det som om jag bara var den där barn till missbrukaren i UNF. Nu vet jag att jag är och vill vara mycket mer än det. Och jag känner att jag har ett ansvar att vara mycket mer nu när jag har Ivar. Men mest av allt är jag rädd för hur människor ska se på mig om jag berättar hela btm-skiten och att jag har ett barn. Jag är rädd att någon ska tänka att jag är en sån där strulig unge som växt upp i en strulig familj och som fått barn alldeles för tidigt bara för att jag är så strulig. Eller att någon ska tänka att jag som bär på så mycket tungt och inte mår helt bra inte borde ha barn. Innerst inne så vet jag ju att jag är en bra mamma till Ivar. Varför är jag så himla rädd? Min största skräck är att någon ska ringa soc och säga att jag inte kan ta hand om mitt barn eller nåt sånt. Det drömmer jag mardrömmar om ibland. Och om Ivar har en liten fläck på tröjan när han går till dagmamman kommer den tanken upp. Jag vet ju att det inte finns någon anledning för någon att ringa soc. Men det skulle vara det värsta.. Vad kommer Ivar tycka om det här när han blir större? Kommer han tycka det är jobbigt att han har en mamma som pratar öppet om det här? Kommer han att skämmas? Borde jag tänka på det när jag skriver? Vem som helst skulle ju kunna läsa det här.. Hans dagmamma eller hans kompisar och deras föräldrar och hans lärare när han blir större...

Kommentarer
Postat av: carbuncle

När Ivar blir lite äldre tror jag att han kommer att förstå och förhoppningsvis blir han stolt. Tror du verkligen att hans uppväxt skulle bli bättre om hans mamma och alla omkring honom försökte tiga ihjäl och dölja något som finns överallt?

You go girl!

Postat av: åsa

alltså, jag vet att det inte hjälper, för rädslan finns där och är liksom så himla iratonell att den inte går att trolla bort med sunt förnuft. men man kan ju svara den! så jag vill bara spä på rösten i dig som säger att du är en bra mamma med att säga att du är en utmärkt mamma! och mycket har väl att göra just med att din uppväxt sett ut som den gjort? att du har klokskap och förståelse som de flesta inte har, och inte kan läsa sig till heller.
och när ivar kommer att komma med frågorna när han blir äldre så vet jag att du kommer att kunna svara så himla bra, för du är så duktig på sånt!

det ska bli fint att åka tåg med er på fredag! min kärlek är med er!

2006-11-08 @ 18:04:36
URL: http://asakarin.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback