IngaLisa

Åh, jag har pratat med min gamla gruppledare IngaLisa idag. Hon är en sån fin människa. Jag börjar alltid gråta när jag pratar med henne. För att hon verkligen ser mig och ger mig så mycket.

Jag ringde henne förra veckan för att fråga om hon ville vara min och Åsas referens när vi söker till gruppledarutbildningen. Det ville hon. :) "Ja, självklart. Självklart!" sa hon. Och hon lät inte alls förvånad eller nåt att vi skulle söka. Utan mer som om det var helt naturligt att vi skulle bli gruppledare. Enligt Åsa har hon en gång sagt att hon mer än gärna skulle sätta sina barn i en grupp som vi var ledare för. Men det har jag inget minne av...

Jag var såklart ändå tvungen att fråga om hon verkligen tror att vi kan vara gruppledare. Så pratade hon länge om hur hon verkligen verkligen tror det! Kändes väldigt bra att höra. "från mitt hjärta, jag menar det..." sa hon till och med. :)

Hon sa inget om att vi inte kommit långt nog eller något sånt som jag är orolig för att någon ska tycka...

Men hon tyckte det var klokt som någon sa att jag och Åsa skulle ha barngrupper och inte tonårsgrupper eftersom vi är så unga. Jag hade nog tänkt mig tonåringar... Det känns lättare på något sätt. Lättare att prata med tonåringar. Jag tror att det ger mycket, fina samtal förhoppningsvis. Men IngaLisa sa att barngrupper inte tar alls lika mycket energi, man får mindre jobbiga frågor och att man inte behöver lägga hela sin person för att svara. Så är det ju mer lek, att hitta glädjen i vardagen! Och när hon sa det kändes det helt rätt. Jag kan se mig och Åsa och några barn leka kuddleken och skratta tills vi får ont i magen. Det är så himla fint, att kunna ge någon glädjen tillbaka. Det är stort!

IngaLisa sa också att hon tyckte jag skulle hitta en grupp att gå i själv. Jag har ju egentligen bara gått barntillmissbrukargruppen för sju år sen. Och hon tyckte det var bra att ha gjort något mer innan man själv blir gruppledare. Kanske är dax att jag tar tag i det nu...

Det är så fint att prata med IngaLisa. hon är så klok. Hon har kommit på så mycket klokt och jag bara sitter och suger i mig all klokskap när hon pratar. Och hon förstår precis hur jag känner mig. Jag sa att jag känner mig så trött och stressad hela tiden.. Och hon vet prcis hur det känns, hon har det också så. Hon sa att det tog henne flera år att hitta vägar som gör det lättare, som gör att man kan leva trots stressen. Hon tror att eftersom vi utsatts för väldigt mycket stress som små, pga att vi fått ta ett vuxenansvar fast vi var barn, är vi otroligt stresskänsliga nu. Den stressen och kraven från när vi var små finns kvar i oss och gör att vi inte tål så mycket nu. Det låter så vettigt. Jag har inte tänkt på det på det sättet tidigare.. Det förklarar ju varför jag är så trött som jag är. Min kraft rinner ut och jag måste hitta ett sätt att täppa till. Jag tänker ju att Alanon kommer vara jobbigt och ta kraft och energi från mig, därför orkar jag ju aldrig gå dit. Men enligt IngaLisa är det kraftpåfyllande för dem flesta och inte tvärt om! Man behöver gå dit och få ur sig lite av sin sorg. Och när man gör det en gång i veckan, går dit och blir sedd och lyssnad på, gör det att man orkar med veckans andra timmar lite bättre. När IngaLisa känner att hon har en svacka går hon direkt till Alanon och så är hon "tillbaka" igen efter bara några dagar och funka normalt. Man måste göra något åt det på en gång, prata om det så fort som möjligt..

Innan vi la på sa hon:
"Du är den du är, och det du varit med om har du varit med om. Du kan inte ändra på dig själv. Du måste hitta vägar för att göra det lättare. Du måste vara rädd om dig hela livet. Du kommer alltid att vara känslig"

Jag kan inte bli frisk. Det behövde jag höra igen.. Och jag kan inte vila mig fri från den här stressen och tröttheten. Jag måste hitta en annan väg.

Jag ska läsa det här sen när jag glömt att jag skulle passa bra som gruppledare och som påminnelse för att gå till en grupp!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback