sofiaivarsson

Min svenskalärare Christina, hon är fantastisk. Hon är nog en av de mest fantastiska jag nånsin träffat. Jag älskar henne.

Jag har aldrig tyckt om svenska för jag läser ganska långsamt och jag tycker det är rätt tråkigt att läsa om gamla författare och traggla stavning och allt sånt där. Men nu är svenskalektionerna de bästa på hela min skolvecka! Mest för att Christina är fantastisk. Men också för att jag har upptäckt att det är roligt att läsa romaner. Och det känns så bra att upptäcka det. Förra terminen upptäckte jag att historia är jätte skoj och intressant och nyttigt fast jag alltid tyckt det varit meningslöst innan. Jag överraskar mig själv positivt hela tiden och det känns ju hur bra som helst. Det är en aha-upplevelse det här med romaner. Nu fattar jag grejen! Vilken tur för mig att jag upptäckt det.

Jag har alltid haft så mycket annat att tänka när jag gått i skolan. Jag har nog aldrig lärt mig ordentligt förrän nu. I den där filmen jag såg om rasism pratade de om att det är så för de svarta i USA. De lägger nästan all sin energi på att hålla sin självkänsla och sitt självförtroende uppe när de får höra att de inte är lika mycket värda att de faktist inte presterar särskilt bra i skolan. Och det är ju inte konstigt, men då blir det ju ett bevis för de själva och resten av samhället att de är dumma och mindre värda.

Varje torsdag när jag kommer hem strax innan åtta på kvällen har jag en bra magkänsla och känner mig så glad. För hon är så fantastisk.

Förra veckan hade vi värsta jobbiga muntliga Strindbergredovisningen som alla var nervösa för. Men så hade Christina dukat upp med cider och choklad och kex och det kändes som om vi satt runt fikabordet och småpratade. Jag trodde inte det var möjligt att jag skulle kunna känna mig så avslappnad på en muntlig redovisning. Jag glömde till och med bort mina anteckningar och pratade fritt om det jag tänkte på.
Eftersom lektionen är precis i middagstiden har vi någon som bakar till varje vecka och så sitter vi och mumsar och pratar. Hur mysigt som helst.

Förra läsåret läste jag arbetssätt och lärande, etik och kommunikation med Christina och jag valde att läsa Svenska B på kvällstid bara för att få ha henne som lärare. Jag skulle nästan kunna tänka mig att läsa matte om hon var lärare i det! :)

Hon ser alltid alla. Hon lär sig allas namn första lektionen. Hon får alla att bli delaktiga. Hon är engagerad och bryr sig verkligen om alla sina elever. Ja, allt är så bra med henne och hennes lektioner. Jag lär mig jätte mycket hela tiden. Jag kommer kunna allt om svenska författare efter det här läsåret!

Hon ser alltid vad jag behöver. När jag behöver en spark i baken för att komma igång så får hon mig att bli motiverad. Och när jag har en svacka så peppar hon mig. Jag undrar hur mitt liv skulle ha varit om det inte fanns människor som hon som verkligen sett mig...

På skolavslutningen i våras hade hon och jag ett långt snack om livet och skolan och allt. Och så sa hon typ så här: "Jag vet att du inte tror på det när någon säger att du är bra och att du är duktig. Du tänker att de säger bara det för att de är familj eller för att vara snälla. Men nu säger jag det här som lärare och jag har beviset här i ditt betyg och i alla dina uppgifter. Jag vet att du är duktig och jag skulle inte säga det om jag inte menade det. Och nu ska du tänka på det under sommaren och komma tillbaka i höst och verkligen visa mig vad du kan. För jag vet att du har mycket att ge!" Positiv kritik brukar jag inte ha så lätt att ta till mig av, men på nåt sätt når hon fram till mig. Och på det sätt som hon ger negativ kritik tänker jag "jaha, det där kan jag bli bättre på om jag gör så här" istället för det gamla vanliga då jag istället suger åt mig det som ett bevis på att jag är dålig på nåt.

Men det bästa är nog att hon brukar prata om att hon är så nyfiken på vad det kommer bli av mig när jag blir stor och att jag bara måste höra av mig då och då och berätta om mina val i livet. Och när hon säger det låter det som om hon tror att jag kommer rädda världen och sånt. Det är så fint att jag vill gråta! Precis så vill jag att min mamma ska säga. Så vill jag att hon ska tänka om mig. Och nu har jag någon som tänker så. Och hon måste inte tänka så för att vi är släkt eller nåt, hon menar det verkligen. Och när hon säger det så känns det verkligen som om jag kan rädda världen, i alla fall i en liten stund, bara för att hon tror på mig.