sofiaivarsson

Kl. 17.00 idag har jag redovisning i svenska och historia. Har några timmar på mig att skriva ihop något om renässansen och duscha. Orkar inte riktigt börja än.. Jag är så jävla duktig. Tre muntliga redovisningar på en vecka. Jag har varit på båda datorlektionerna fast jag tycker excel är riktigt trist. Och jag har kollat lite på gamla högskoleprov inför lördag och tittat på lite utbildningar jag kan tänka mig till hösten.Jag och Ivar har varit sena varje morgon den här veckan. Det är hemskt när de tar en timme!

Så har jag kommit på att min skola är typ den bästa! Jag tycker verkligen om den. Om jag inte räknar folkhögskolorna jag gått på är det den bästa.. Nu vill jag inte sluta. Skolan anpassar sig liksom efter mig. Eleverna är så viktiga. Alla är viktiga. Bara en sån sak som att skolan har en gubbe som jobbar med att sitta och läsa tidningen och vänta på att sista elev går hem för kvällen. Bara för att jag och alla andra ska få en chans att plugga i lugn och ro på kvällarna och det inte ska spela någon roll om man har dator hemma eller inte. Alla sånna där små grejer som ska göra det lättare att plugga och ha jobb och familj.
Förutom alla bra lärare har vi en toppenbibliotikarie. Hon hjälper till och bollar idéer när jag ska skriva arbeten, förutom att hitta de där bästa böckerna.. Förra veckan sa jag till henne att jag ville skriva om något nytt på samhällskunskapet för jag börjar bli så trött på det vanliga med Afrika och det.. Så plockade hon fram "Vill ha mer" av Katarina Bjärvall som jag fick av Liza i present förut. Liza känner ju mig och vet att det är precis en sån bok som jag vill läsa. Och jag blir så imponerad att min skolbibliotikarie också känner mig, att hon vill lära känna alla elever för att kunna hjälpa till bättre. Hon kommer ihåg vad jag skrivit om tidigare och vad mina intressen är. Tidigare skolbibliotikarier i mitt liv har nog inte ens vetat vad jag heter...
Igår var jag hos min syo som också är helt fantastisk. Jag känner mig alltid så hoppfull och glad när jag varit hos henne. Hon är ärlig och realistisk men ändå uppmuntrande till mina drömmar. Igår hade jag tänkt prata om olika utbildningar, men vi pratade mest om det här med att välja den lätta vägen eller den lite mer krokiga och inte alltid så lätt men min egen väg. Jag håller nog på att bli gammal eller nåt för jag börjar känna att den lätta raka vägen är den jag vill gå.. Fast att det ju inte är jag. Jag brukar inte välja den lätta vägen. Och det är ju mycket mer spännande, men jag börjar känna mig bekväm. Jag kom iaf fram till att jag inte alls vill välja någon rak väg och typ gå lärarprogrammet och sen jobba som lärare resten av livet. Det är inte min väg. Så nu vet jag det iaf. Så pratade vi om att mitt slutbetyg är ett mål i sig. Jag glömmer det.. Oavsett vad jag gör sen eller vad jag blir har jag ju verkligen åstadkommit något nu.
Åh vad det är skönt att ha människor i skolan som verkligen vill hjälpa till. Det är ju deras jobb, men de gör mer än att leta fram böcker och utbildningar till mig. De är engagerade och intresserade av mig. Så skönt nu när jag känner mig lite så där vilsen..

Förresten har jag köpt världens snyggaste röda sjömansklänning! :)

Ok. NU! Renässansen.